Jag har haft ångest i snart två år nu men har inte upplevt det på samma sätt som jag gör nu. Tidigare har jag varit osäker om jag ens har ångest eller om jag bara är lite stressad, symptomerna var svaga tidigare men nu är de väldigt starka och förhindrar mitt vardagliga liv, speciellt i skolan. Det känns som om det har blivit värre och värre med tiden. När jag har ångest nu får jag svårt att andas, skakig röst, illmående, hjärtklappningar, börjar svettas och får problem med min matspjälkning och behöver gå på WC väldigt ofta.
Jag upplever att jag får ångest i olika situationer men den är nog värst när jag behöver presenterna eller prata inför klassen, då är alla dessa symptomer värst. Men också när jag till exempel studerar till ett prov eller gör läxor får jag dessa symptomer. Men också i många andra specifika situationer upplever jag att ångesten kommer fram. Det känns som om jag också ägnar stor tid av min fritid åt att tänka på hur jag kan undvika situtationer där jag får ångest, minska ångesten eller bara stressar över vad jag ska göra åt saken. Jag har försökt olika andningsmetoder när ångesten känns hög men jag tycker inte att det hjälper.
Jag skulle gärna få någon medicin eller liknande för att hjälpa mot de fysiska symtomerna av ångesten jag har men vet inte hur kan ska ta mig åt för att få något sådant. Jag vill liksom inte göra någon stor grej av saken, helst skulle jag bara vilja behålla mina problem till mig själv utan att få någon hjälp men det känns som om det blir allt värre och värre, vilket hindrar mitt vardagsliv. Jag vill inte berätta om detta för mina föräldrar, inte för att jag inte kan tala med dem men mera för att jag vill hanskas med mina problem själv och jag skulle helst inte vilja blanda in dem i saken.
Jag skulle helt enkelt vilja få tag på något som kan hjälpa mot de fysiska symptomerna som jag kan ta då det känns som värst. Utan att behöva berätta för föräldrar eller gå någon sorts terapi. Dock vet jag inte hur jag ska ta mig åt för att göra detta, det känns nästan lite skämmigt. Går det ens att göra det anonymt som 17 årig utan att blanda in föräldrar?
Anonym
Ungdomsinformatör Viveca svarar
Hej,
Tack för att du skriver till oss. Man ska inte behöva handskas med sådana här saker ensam – även fast du säger att du vill det. Det måste vara väldigt påfrestande att behöva undvika situationer och vara rädd för att få dessa symptom.
Jag litar på att du redan vet att det finns absolut ingen orsak till att skämmas över det du går igenom. Absolut ingen. Men för säkerhets skull tänker jag påminna dig. Du är långt ifrån den enda av dina skolkamrater som lider av ångest och det finns ingenting konstigt i att känna ångest i de situationer som du beskriver. Psykiskt illamående är (tyvärr) en naturlig del av livet och lika normalt som fysiska besvär. Det är okej att må dåligt, du får må dåligt och ingen dömer dig eller tycker mindre om dig för att du har ångest.
Tyvärr är det ofta så att ångesten förvärras av att man börjar undvika situationer som man tror kan utlösa ångest/panikkänslor. Detta leder snabbt till ett ekorrhjul där man undviker att göra saker i rädsla för ångest, vilket gör att man spenderar mer och mer tid på att tänka på sin ångest, vilket i sin tur gör att ångesten ökar, vilket sen igen gör att man försöker undvika ångesten ännu mer. Att vara rädd för att få ångest gör också ofta att det känns ännu värre när ångesten/paniken faktiskt uppstår för att man helt enkelt varit rädd för just det. Man ger alltså mera plats och kraft till sin ångest fast man strävar efter det motsatta.
Du frågade om man kan få hjälp anonymt utan att föräldrarna blir inkopplade. Tyvärr kan du inte få medicinering anonymt. För att få medicinering behöver du träffa en läkare och då behöver du berätta både vem du är och vilka symptom du lider av. Dina föräldrar måste dock inte informeras om din vård om du inte vill det. Så nej, du behöver inte berätta för dina föräldrar.
Jag skulle dock rekommendera att du funderar på saken ännu ett tag och överväger att berätta åt dem. Att försöka hemlighålla en sådan här sak är inte lätt. Det är inte heller något du gör en gång, utan det handlar om en längre tidsperiod. Jag kan såklart inte säga exakt hur det skulle gå till i ditt fall, men vanligtvis träffar man först en sjukskötare för en initial kartläggning. Efter det har man ett första läkarbesök där man går igenom “sjukdomsbilden” och (med högst sannolikhet) får ett recept på någon ångestdämpande medicin. Därefter har man oftast uppföljningsbesök med några månaders mellanrum för att kolla hur medicinen passar och ifall dosen behöver justeras. Utöver detta behöver du också köpa medicinen med jämna mellanrum samt ta den. De vanligaste ångestdämpande medicinerna som skrivs ut idag är sådana man tar varje dag. Med andra ord, du skulle högst troligen behöva ta medicinen dagligen - inte nu som då när ångestsymptomen uppstår. Ingen psykofarmaka är dessutom fri från bieffekter. Det är dock omöjligt att på förhand säga hurdana bieffekter kommer att drabba dig (om något).
Det är alltså många hemligheter att bära på. Och att dölja, hemlighålla och ljuga är inget våra kroppar eller psyken mår bra av.
Jag hoppas detta inte skrämmer dig från att söka vård. Vårdprocessen kanske är längre än du tänkt, men om medicinen passar är det inte krångligare än 2-3 läkarbesök. Jag hoppas också att du inte känner dig pressad till att berätta för dina föräldrar, det är inte min mening, men jag vill att du är medveten om vad hemlighållandet kan innebära. Du vet själv vad som är bäst för dig och du bestämmer hur du gör.
Angående hur du går tillväga med att söka vård, så skulle jag säga att det lättaste är att kontakta ungdomsstationen Fiilis. Deras tjänster är konfidentiella, frivilliga och avgiftsfria och kräver ingen remiss. Mera information om deras tjänster och hur du kontaktar dem hittar du här. Du kan inte bli tvingad att gå i terapi, men så länge de har tillräckligt med resurser, så kommer det troligtvis att rekommendera att du genomgår någon form av samtalsstöd. Här bestämmer du igen själv hur du gör, men terapi är bevisligen effektivt när man vill minska förekomsten av ångest. Dessutom är mediciner endast ett hjälpmedel – inte ett quick fix som löser alla problem. Nu vet jag inte exakt hur deras praxis ser ut, men jag misstänker att du behöver träffa t.ex. en sjukskötare en eller flera gånger innan du får tid till en läkare som kan ta ställning till om det finns skäl till att påbörja en medicinering.
Alternativt kan du kontakta din egen hälsovårdsstation och boka en läkartid. Då ringer du till hvc, förklara dina symptom och ber att få en läkartid för att diskutera en eventuell medicinering. Det löns det att ringa direkt kl. 8.00 då hvc öppnar. Jag kan inte garantera att du får ett recept i hand. Det kan hända att läkaren remitterar dig vidare för en specialistläkares (dvs. en psykiaters) ställningstagande för att ge dig den bästa möjliga hjälp.
Jag hoppas du hittar den hjälp du önskar och behöver. Men behöver inte leva med ångest, så gör dig själv tjänsten att inte lämna ensam med din ångest. Allt kommer nog att lösa sig.
Sköt om dig och lycka till!
Kram,
Viveca
1 Kommentarer
Jagmed 21/04/2026 7:16pm (5 månader sen)
Hej, jag vet inte om du ser detta men jag vill bara säga att du inte är emsam! Jag skulle komma hit och ställa samma fråga men konstaterar att jag inte behöver det. Jag har precis samma problem och kände direkt igen mig själv i det som skrevs. Tyvärr fick jag ingen hjälp för mina symptom/problem när jag bad om det eftersom de tydligen inte kan göra något åt saken, påfrestande...jag har gått i terapi och mår psykiskt bra.
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar