Ätstörningspoliklinik

Hur går det till på en ätstörningspoliklinik och dagvård?

Jag har gått igenom en del vårdpersonal och alla är överens om att de inte vet vad som är mitt exakta problem. En psykiater sade att hon inte vet vad mitt problem är eftersom testen visar att jag inte helt är deprimerad, ångestfylld eller ätstörd. Åtminstone blev jag vidareskickad till en ätstörningspoliklinik. Jag märkte på min läkare där att han inte visste vad han skulle göra med mig, men rekommenderade terapi. Jag blev nervös och sökte aldrig terapi, men också för att jag inte har ett behov av att prata med någon. Det känns meningslöst och jag ”mår” sällan något.
Jag fick en sjukskötare som ännu mindre förstod vad mitt problem var och tipsade om att äta en till smörgås. När jag sen inte hade klarat av att göra det inför nästa möte så var hon förvirrad över varför jag var på ätstörningspolikliniken. Jag kände mig förolämpad. Dels för att min version av sjukdomen inte hade platsat in och för att kommentarer man hör på gatan är den hjälp som de har att erbjuda mig. Därefter hoppade jag av. Ska de på riktigt vara så? Liksom om jag skulle ha anorexi, skulle hon fortfarande ha blivit förvirrad över varför jag inte klarat av att äta en till smörgås? Och nog vet jag ju att två smörgåsar är bättre än en smörgås de dagar jag inte äter. Det känns också som att man blir behandlad som ett barn som inte vet något när de säger att jag ska köpa någon frukt som jag tycker om.
Under detta år har jag försökt via andra sätt få hjälp för min ”inte helt”-ätstörning men alla pekar mot ätstörningspolikliniken. Så nu har jag återigen ställt mig i kö. Jag ställer frågan så att jag den här gången vet vad såna ställen har att erbjuda för hjälp, för det känns som att jag inte fick ”riktig” hjälp eftersom de inte tog mig på allvar. Jag vet inte heller hur jag ska förklara min ”inte helt”-ätstörning eftersom jag inte heller förstår mig på den eller har ord för att beskriva den. Blåbäret