Jag kontaktade vården. Fick komma in för bedömning till läkare akut.
Hade inte orkat borsta tänder, håret eller överhuvudtaget duscha på 3 veckor före det. Höll mig bara hemma och åt i princip ingenting förutom energidricka för att hållas vaken.
De begärde M1 remiss och jag kände bara att jag orkar inte in på vård. Sa det också väl framme vid avdelningen. Så nu är jag under tvångsvård.
Det känns motigt att bli tvingad att duscha och att behöva bli hjälpt av personal för att man inte orkar, tvingad att gå ut med personal. Också denhär ständiga tillsynen gör mig trött. Att inte få vara ensam någonstans inte i duschen eller på wc. Det känns så himla kränkande. Självskadeproblematiken är så svårhanterlig så att när jag inte kan göra det ena så byts det ut till något annat. Nu är det maten och då är det sond som är alternativ vilket det blivit rätt många ggr.
Jag är så trött, ska jag igen behöva vara här. Sist tog det ett halvår på avdelning. Jag vill verkligen bara kunna leva som en helt vanlig ung vuxen utan att behöva kämpa för att överleva. Usch vad jag hatar dethär! .
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej!
Tack för din ”uppdatering”. Så bra att du kontaktade vården, det var rätt gjort, och bra att de tog dig på allvar och att de gav en akuttid.
Det att du hamnade in på avdelningen trots att du själv inte riktigt ville det så känns säkert tungt, men försök samtidigt ha i åtanke att alla beslut som tagits så görs för ditt bästa, så att du ska få en chans att komma tillbaka på fötter och leva ett mera friskt liv. Det känns säkert tungt att behöva återaktivera dig med vissa saker nu när du är på avdelning, men samtidigt så var det ju också tungt att vara hemma med de problem som du upplever – det här är ett kliv framåt från det. Du skriver att du vill kunna leva en dag som en helt vanlig ung vuxen, och det är allas erat mål med detta.
Jag förstår att övervakningen känns besvärlig, men den finns till för att alla vill skydda dig från potentiella faror och risker, för din egen överlevnads skull, för att de bryr sig om dig. Övervakning är inte ett alternativ som sätts in om man inte anser det finns tungt vägande skäl för det – och målet är ju från deras sida också att de så snart som möjligt ska kunna sluta med det när det inte längre behövs.
Samtidigt är ju nog också dina känslor gentemot allt detta helt valida. Du får tycka att allt detta är skitjobbigt på alla vis, du har rätten att tycka så. Men det vore då också bra att du pratade med vårdarna om dina känslor, för att få ökad kommunikation kring din vård, och er vårdplan (samt diskutera eventuell medicinering). Och som sagt, försök ha i bakfickan att allt som görs så görs för att det bedömts vara för ditt bästa.
Jag hoppas att du slipper övervakning snart, och att du börjar må bättre. Ett framtida liv med bättre mående är värt att kämpas för, jag lovar!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar