Diagnos

Hej,

Jag förstår vad du menar med det du skriver. Då man får en "svårare" diagnos (med "svårare" menar jag att det inte är någonting övergående, t.ex. en förkylning - utan någonting som man vet att kommer att påverka ens liv i någon utsträckning en viss tid, eller alltid framöver.) Då man får en ny diagnos innebär det alltid att man i någon utsträckning måste få tänka över saken, och i vissa fall kan det finnas både känslor av sorg, utanförskap eller ilska. Jag tror att det är där du befinner dig just nu, och mitt råd i första hand är att ta det alldeles lugnt. Låt den processen ta tid. Du behöver inte förstå eller acceptera allting idag.

Det bästa skulle vara om du hade möjlighet att tala med någon som vet någonting om din diagnos. Kanske en läkare, eller en förening där du kan komma i kontakt med andra som har samma eller en liknande sjukdom. På den enhet där du träffar din läkare så borde de också känna till om det finns någon förening för patienter som har samma diagnos som du. Jag brukar oftast inte rekommendera att man googlar så mycket på sin sjukdom eftersom det i vissa fall enbart bidrar till att öka ångesten, men en snabb googling visar att det i Finland på flera håll finns stödgrupper för personer med samma diagnos som du, dock känner jag inte till hur mycket verksamhet som finns på svenska. Även om dessa kanske inte känns aktuella just nu så kan det vara bra att komma ihåg längre fram. Jag själv har ju en helt annan diagnos än du, men det stöd jag har upplevt då jag har fått träffa andra som lider av samma kroniska sjukdom har varit väldigt viktigt. Det har varit skönt att tala med människor som förstår vad man går igenom.

Du undrar om din diagnos gör skillnad i vem du är, och jag vet inte om det finns något egentligt svar på det. Jag tror att allting vi utsätts för, både människor vi träffar eller saker som vi upplever bidrar till att forma oss. Men bara för att någonting bidrar till att forma en så behöver det inte definiera vem du är, eller vilken iställning du har till ditt liv. 

Jag förstår att du just nu kan känna dig annorlunda än dina vänner eftersom du går igenom någonting som påverkar dig väldigt mycket, som de helt enkelt inte kan sätta sig in i helt. Ge dig själv tid att känna allting du känner, vare sig det är bra eller dåliga känslor. Försök inte att skuffa undan dina tankar utan lyssna på dem - men försök också att hitta någon i din omgivning som du kan tala med och som kan och vill lyssna på dina rädslor eller känslor så att inte allting stannar inne i dig. Det är  viktigt att du kommer ihåg att även om det känns på ett visst sätt just nu, så betyder det inte att det alltid kommer att kännas så. Den första reaktionen på en ny diagnos kan vara att man enbart ser begränsningar och att många saker tas ifrån en, men med tiden kan du också märka att din diagnos inte är det enda som finns eller det enda du är. Du är fortfarande du.

Mitt råd är således att du skall vara snäll med dig själv och ge dig själv tid. Prata med människor som vill lyssna. Och du kan alltid skriva in igen om du behöver skriva av dig.

Många kramar,

Tessi