En undring.

Hej!
Jag funderar över min mens. Det har aldrig varit särskillt riklig. Men nog varat i 5 dagar och varit regelbunden.
År 2017 blev jag sjuk i bulimi egentligen pågick ju problemen långt före det, så är det ju.
Jag fick hjälp och var inlagd under ett halvt år och fortsatte sedan i öppenvård där jag ännu går och är tyvärr inte frisk heller för den delen. Och det suger att inte ha tagit sig längre upp ur eländet.
Men nu till den egentliga undringen. När jag blev sjuk försvann min mens och var borta i 1.5 år ungefär innan den kom igång igen. Nu har jag nog mens men väldigt sparsamt och endast 2 dagar sedan är det över. Jag är livrädd att jag försummat mina chanser här i livet att någongång kunna tex. Få barn eller dylikt.
En ätstörning påverkar ju kroppen på så många olika sätt och jag vet att det ovanstående också helt säkert beror på bulimin och stressen som finns i min kropp.
Just det. Att komma ut och ur en ätstörning känns jätte jätte svårt och jobbigt. Dels såhär när jag före bulimi hade mera anorektiska drag så såg folk det mera och var mera uppmärksam på hur dom tex. Talade med mig. Nu med bulimin är det extra stor skam. Och människor ser det inte på mig utan jag lever med ett osynligt inre handikapp som även påverkar mig inte bara psykiskt utan även fysiskt.
Jag upplever att vården är så fokuserad på anorexi det är nästan så att bulimi inte finns och inte är "så farligt" känns ju skrämmande att skriva så men det är ju en ätstörd tanke det också att man lätt sätter sig i olika fack. Men överlag finns det inte så myclet hjälp och jag känner mig maktlös.
Behandlingen är nu ca . 2 tillfällen aka 45min sessioner i månaden och nog känns det lite när fokuset mellan sessionerna inte är friska. Jag har begärt mera hjälp, jag vet inte hur många gånger men nej det finns tydligen inte att fås. .