Jag har varit intagen i flera omgångar av och an, in och ut, kortare och längre perioder. Och nujust har jag varit inlagd i över 6 månader utan permission, endast 1 gång har jag varit hemma för att mitt mående inte tillåter det.
Det som gör mig så frustrerad är att det inte blir bättre, utan snarare värre.
Jag känner mig extremt övervakad, vilket jag är då jag hela tiden har en vårdare med mig överallt. Får ju inte ens gå på wc eller duscha själv och dethär tycker jag är så himla kränkande av integriteten. Dessutom spenderar jag min tid med vak, så jag har en person konstant med mig oberoende om jag sover eller är vaken.
Jag är i dålig kondition fysiskt också vilket spär på ångesten mera kring dethär. Äcklas väldigt mycket tex. Att någon ska hjälpa mig vid duschadet då jag hatar min kropp. Jag orkar inte duscha själv heller så värdarna har makten över det också.
Lika med toa besöken, min mage fungerar inte alls och jag är tvungen att få lavemang var 3dje dag och att då först behöva hjälp med det och sedan bli granskad på toaletten är fruktansvärt.
Och att dessutom kissa ner sig ofta pga av att jag inte håller tätt, gör mig ofta genererad och skamsen. Jag drar ju mig också att fara på toa när jag vet att jag ska ha någon så tätt inpå mig.
Jag har självskadebeteenden också och har kräkts en del förståss och de säger att det är därför jag inte får vara själv att de måste ha koll på hur jag mår fysiskt och psykiskt.
Men jag ifrågasätter dethär väldigt mycket, jag har begärt tydliga planer på hur jag ska ta mig ur det. Jag vill inte vara till besvär heller för vården och det känns som att jag är det när någon är bunden med mig hela tiden.
Uff jag behövde bara få skriva av mig lite. Jag vill helst av allt slippa domhär sjukdomarna nu. Och jag vill börja vara själv på wc och i dusch
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Hoppas det lättade ditt behov av att prata av sig, att skriva in hit :) Vi finns till för det. <3
Ledsen att höra att du lider av psykisk ohälsa, och att du upplever att behandlingarna ibland inkräktar på din integritet. Det är helt förståeligt att du blir frustrerad av situationen, och känner dig låst.
Försök håll i bakhuvudet hela tiden att de som finns runt dig på avdelningen finns där för att de VILL HJÄLPA DIG. Det är deras jobb, som de har valt helt själva för att de vill hjälpa. Du belastar dem således inte med din existens, och de är skolade att göra det de gör. De har sett det mesta förut, du är inte ”extra pinsam” eller ”jobbig” på nåt vis, oavsett hur din kropp fungerar just nu. De vill nog också att du ska kunna känna dig så bekväm med dem som möjligt, så fundera på om det finns något de kunde göra annorlunda för att få procedurerna att kännas bättre för dig, och berätta det för dem. Skulle det till exempel vara mera avslappnande med tvättandet om du fick höra på musik samtidigt, så du fick något annat att fokusera på än kroppen?
Det är bra att du har satt upp ett eget mål, att själv kunna få gå på toaletten och i duschen. Det är bra. När man har ett mål har man nåt att jobba mot. Kanske du skulle dela det här målet med vårdarna och med dem planera hur det kan bli möjligt, så ni kan jobba i team mot det? Det är också jättebra att du vill engagera dig i din vårdplan överlag, tycker jag. Det låter som att du har en stark gnista i dig för att bli frisk. Det är den som kommer att ta dig ur den här situationen, håll kvar vid den allt vad du kan!
Kom ihåg att du inte ÄR dina diagnoser. Du är du. Du är himlen, och dina diagnoser och skov är moln som kommer förbi. Ibland syns inte himlen så mycket, men den finns ALLTID där, medan molnen kommer och går.
Många kramar, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar