Har länge haft svårt med min mentala hälsa och är nu redo att börja söka hjälp, men jag har några frågor.
Hur ärlig ska man egentligen vara med den professionella man går och talar med? Min största rädsla är att bli tvångsinlagd på psykiatriska anläggningen mot min egna vilja.
Kan jag bli tvångsinlagd bara för att jag är ärlig om självmordstankar?
Känner verkligen inte att jag skulle trivas på sån inläggning och skulle förmodligen göra allting så mycket sämre.
Jag har läst online att självmordstankar ändå är relativt vanliga och att de flesta har dem under någon tid i sina liv. Då kan de väl inte bara lägga in en på psykiatriska avdelningen för det?
Erkänner att jag är deprimerad och har haft självmordstankar, men aldrig utformat en plan. Har aldrig skurit mot själv eller någon annan slags fysisk självskada. Då kan jag väl inte bli tvångsinlagd?
Såg ingen annan som frågat specifikt detta.
Mvh.
Fundersam nisse Fundersam Nisse
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej,
Tack för din fråga, det är en mycket bra fråga som jag tror att det är fler som undrar, så det var bra att du ställde den hit till oss.
Ledsen att höra att du mått dåligt ett tag, men är samtidigt glad att höra att du överväger att söka hjälp för det. Det tycker jag att du ska! Vi människor är ”flockdjur” och det är inte tänkt att vi ska behöva gå runt och bära på såna här saker själv, det är därför hjälp finns! Det kan kräva mod att våga ta steget att berätta för någon – särskilt när man har oro kring hur det ska gå till, men du har ju på sätt och vis redan övat på det nu när du har skrivit in hit. :)
När du pratar med en professionell, som en psykolog, skolkurator, hälsovårdare eller läkare, är det faktiskt en bra idé att vara så ärlig som du kan. Ju mer öppet du berättar om hur du mår, desto lättare blir det för den som hjälper dig att förstå vad du behöver och ge rätt slags stöd.
Att du nämner självmordstankar betyder inte automatiskt att du blir inlagd. Tvångsinläggning är något som används väldigt sällan, om det finns en akut risk att man skadar sig själv eller någon annan – till exempel om man har en konkret plan eller inte längre kan hålla sig trygg på egen hand.
Om du, som du skriver, har självmordstankar men ingen plan eller avsikt att genomföra dem, så leder det i regel inte till tvångsvård.
Jag föreslår att du berättar det ungefär på samma sätt som du skrev in hit. Alltså: Att du misstänker du är deprimerad, vill få det utrett, att du ibland har självmordstankar, men att du i nuläget inte har någon plan på att agera på dessa tankar eller skada dig själv, men att du tycker att sådana tankar är jobbiga att ha (vilket de är, det tror jag alla håller med om).
Det du däremot kan förvänta dig är att den professionella lyssnar på dig, ställer fler frågor för att förstå hur du har det, och försöker hitta sätt att hjälpa dig må bättre i fortsättningen – utan att du ska känna dig otrygg eller förlora kontrollen över situationen. Det här kan innebära att du får prata med någon flera gånger, antingen samma person eller någon annan som är mera specialiserad, och att du kanske får medicinering om de tror det är nödvändigt och om det är något du kan tänka dig testa.
Självmordstankar är tyvärr ganska vanliga när man mår dåligt eller är deprimerad, men de är alltid viktiga att prata om. Det betyder inte att du är farlig eller ”för sjuk”, utan att du har haft det tungt länge och behöver stöd. Ofta betyder självmordstankar inte att man på riktigt skulle vilja dö – utan att man inte längre vill leva i den situation som livet är just precis nu, men man har svårt att själv hitta andra vägar ut så därför går tankarna till självmord. Och detta går att ändra på!
Du gör helt rätt i att söka hjälp nu. Jag tycker mig märka i din text att du har kvar både eftertanke och vilja att ta hand om dig själv. Hoppas du får den hjälp du vill ha, och att du börjar må bättre snart! Skriv in igen om det är nåt annat som du funderar över.
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar