Jag insåg snabbt att han och jag inte var bra för varandra och att det var absolut bäst att det tog slut mellan oss, men jag kände mig ändå jätteledsen då det tog slut. Nedstämdheten han lämnade efter sig höll i sig, och den har ännu inte släppt trots att det gått närmare 8månader sedan vi avslutade det med varandra. Jag skulle inte påstå att det är fullkomligt på grund av honom som jag mår som jag mår, men efter att vi gjorde slut så har jag helt enkelt mått allt annat än bra.
Sommaren brukar vara tiden jag mår som allra bäst, men denna sommaren (2024) var mitt livs värsta tid. Jag hade mått jättedåligt innan det blev sommar också och upplevt en minskad livslust, men på sommaren dalade det drastiskt neråt. Att vara i skolan och med vänner kan distrahera mig från att må dåligt, men på sommaren var jag ganska ensam och jobbade mest, och upplevde att ingenting distraherade mina tankar. Jag gick ut och träffade vänner som vanligt, for till stranden, solade och så vidare, men fann ingen lycka i det som jag tidigare gjort. Jag kände mig trött på mina vänner och ville helst vara själv, trots att det var då jag var ensam som mitt mående blev som värst. Jag fick kortvariga kickar av att te.x vara full eller kyssa en kille, men efter det kom nedstämdheten snabbt tillbaka.
Läget nu ser ungefär ut som i somras. Jag saknar intresse för allting, känner hela tiden för att gråta, har tappat min aptit, (och även gått ner flera kg utan att försöka..) vill bara vara själv och upplever att alla runt omkring mig är irriterande. Jag tänker destruktiva tankar (inte självmordstankar) och hade även en längre period då jag kände att jag inte förtjänade kärlek på grund av saker jag gjort i mitt förflutna.
Då skolan började så gick mitt mående aningen uppåt igen, eftersom jag fick något som kunde distrahera tankarna, men på helgerna och på kvällarna föll jag direkt tillbaks in i samma mönster. Jag har haft en aningen bättre period nu ett kort tag, men känner att jag är på väg tillbaks till samma plats nu igen. Jag vet inte hur jag ska beskriva mitt tillstånd, men allt känns bara så meningslöst... det är inte som att jag vill dö, men jag finner ingen glädje i att leva. Jag brukade älska livet, men nu känns det som jag har tappat min gnista totalt... jag är så ledsen hela tiden. Jag undrar om jag någon gång kommer få slippa smärtan jag känner, eller har den blivit en del av mig nu som jag bara måste acceptera att jag kommer få leva med...?
Jag har bra vänner och familj, men jag vill inte prata med dom. Sanningen är att jag inte vill prata med någon. Det är inte så att jag skäms över att visa mig svag, och jag tror inte heller de kanske skulle döma mig, men det känns bara inte bra att prata med dem och jag kan inte beskriva varför...
Jag har mycket "trauman" som jag råkat utför under mitt liv, och jag tror även de kan ha en inverkan på mitt mående, dock så skulle jag vilja påstå att jag har bearbetat dem ganska bra. Jag ser även killen som jag beskrev i början dagligen i skolan, och det är också en ganska jobbig faktor. Det jobbigaste av allt med honom är att han har ny tjej. Jag hade just börjat komma över honom och må en aning bättre då jag fick höra att han hade ny tjej, och att han hade börjat träffa henne DIREKT efter han hade avslutat det med mig... Det fick mitt hjärta att krossas på nytt och mitt mående att störta neråt... jag kände mig så otillräcklig och obetydelsefull och det var nu jag förlorade aptiten på riktigt. Vad hade hon som inte jag hade? Varför var jag otillräcklig men inte hon? Är jag verkligen så svår att älska...?
Jag vet inte... övertänker jag bara hela situationen om mitt mående? Är det jag känner helt vanlig nedstämdhet eller kan det vara psykisk ohälsa/depression? Jag har gjort test på nätet som har visat positivt för båda två, men jag vet att man inte ska lita blint på sådana. Självklart har jag ju vissa bättre dagar och bättre stunder, men generellt sätt mår jag inget vidare alls. Jag förväntar mig såklart inget solklart svar, men det kändes skönt att få skriva av sig i alla fall.
Tack för er tid! hejhej
Praktikant vid Decibel Jessica svarar
Hej!
Jag är stolt över att du når ut till oss när du mår dåligt!
Jag tror inte att du övertänker situationen kring ditt mående, det är vanligt att man känner sig nedstämd ibland men som du själv beskriver har du varit nedstämd en längre tid vilket antyder på psykisk ohälsa. Jag kan inte på basen av denna fråga avgöra om du är deprimerad eller ej, det är nog bara en psykolog som kan avgöra den saken.
Du ska aldrig slå ner på dig själv över sådant som andra gjort, bara för att din expojkvän hittade ny flickvän direkt efter ni gjort slut betyder det inte att du är otillräcklig eller svår att älska! När man mår dåligt kan man lätt se andras ageranden som bevis för sina egna negativa tankar, men som du själv beskriver var ni inte bra för varandra och att ni gjorde slut var för det bästa. Du förtjänar att bli älskad och du förtjänar även att älska dig själv!
När man mår dåligt är det vanligt att man vill dra sig undan från vänner och familj eftersom ens egna tankarna och känslorna kan vara överväldigande, och det är helt okay! Det kan krävas att man tar lite egen tid för att få mera klarhet. Jag förstår hur du tänker kring att du inte vill visa dig svag genom att prata med dina vänner eller familj, du kanske känner dig svag nu och tänker att du skulle bli svagare om du erkände hur dåligt du mår. Tvärt om så är det starkt att ta ansvar över sin mentala hälsa och nå ut efter hjälp när man behöver det. Eftersom du har bra vänner och familj omkring dig tvivlar jag inte på att de skulle stötta dig om du bad om deras hjälp. Ett starkt nätverk ger oerhört bra förutsättningar för att tillfriskna ur mental ohälsa, det kräver bara att man når ut och vågar ta emot stöd och hjälp från dem.
När man är nedstämd har man ofta negativa tankar som färgar av sig på hela tillvaron och då krävs det att man utmanar dessa negativa tankar. Fundera på hur du pratar med dig själv och hurdana tankar du har om dig själv, skulle du säga samma sak till en kompis som du säger till dig själv? Och skulle dina kompisar tänka samma saker om dig som du tänker? Slå hål på dina falska antaganden om dig själv och ersätt dem med sanna antaganden istället. Du kan göra detta genom att be dina vänner eller din familj att beskriva dig, då får du en klar och tydlig bild av hur du är som person. Du kan även själv skriva ner dina positiva egenskaper och styrkor, om du vill kan du skriva ner dina mål också så har du något att se fram emot och sträva efter. För att få en mera positiv syn på livet kan du dagligen skriva ner tre positiva saker som har hänt under dagens lopp, det behöver inte vara stora saker, det räcker till exempel med; idag steg jag upp ur sängen, åt en glass och hatade inte mig själv. Du kan även försöka ge dig själv komplimanger dagligen för att visa dig själv kärlek och få en bättre självbild.
Det är bra att du fortsätter göra saker du brukat tycka om även fast de inte ger dig samma glädje längre, det kan hända att dessa saker ger dig glädje igen i framtiden men det kan också vara bra om du provar på något nytt. Kanske något som kan hjälpa dig uttrycka dina känslor, så som; konst, poesi, musik, kampsport eller dans. Efter att ha läst din fråga förstår jag att du är en mogen och resilient person och jag tror du har goda förutsättningar att tillfriskna bara du inser din egen stryka och visar dig själv kärlek.
Fast än du säger att du inte vill prata med någon vore det ändå bra om du gjorde det, speciellt om du har varit med om saker som du upplevt vara traumatiska. Om du absolut inte vill prata med dina vänner eller din familj kan du alltid vända dig till din skolkurator eller skolcoach, de kan hjälpa dig att få den hjälp du behöver och erbjuda dig verktyg att hantera din psykiska ohälsa.
Om du vill hjälpa dig själv kan du hitta information och verktyg för att ta hand om din mentala hälsa på Psykporten för unga. Behöver du rådgivning och handledning kan du vända dig till Ungdomsstationen Klaara som erbjuder grundläggande tjänster för ungdomar med fokus på att stöda livskompetens, förebygga och behandla problem som gäller psykisk hälsa, ingen remiss behövs. Eller om du vill chatta anonymt med professionella handledare eller psykolog kan du vända dig till Ärligt talat chatten.
Du kommer att ta dig ur detta, men det kommer ta tid och det kräver att du har tålamod och är ödmjuk med dig själv.
Styrkekramar, Jessica
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar