Jag har haft en ätstörning i åratal och om vi nu sammanfattar min nuvarande positition i korthet, har jag ännu vikt att gå upp, jag har nu först efter stora delar av mitt liv börjat acceptera min sjukdom (vågar inte säga det högt ännu dock)... Och står väl med en fot i vardera riktningen nu. En fot i sjukdomen och en fot i recovery. Och där står jag stadigt. Nu när jag har börjat acceptera min situation har flera tankar börjat störa mig och jag har inte riktigt hittat någon att fråga. Jag får stöd och det är väl därför jag har börjat inse hur dåligt skick jag ändå är i, både fysiskt och psykiskt. Men till mina frågor:
1. Varför har jag så dåligt samvete och sådana skuldkänslor? Jag får dåligt samvete av att säga det högt men också bara av att tänka det. Det är inte bara att försöka äta mer och förbjuden mat som ger ångest och skuld, utan också insikter och alternativa tankegångar. Exempelvis har jag mer börjat inse att gå emot rösterna i huvudet är enda vägen ut och även om jag drar ut på det så kommer det alltid vara läskigt och jobbigt att bli frisk. Men det är som att min ätstörning till och med hatar det. Den vill inte att jag ska "tänka alternativt", eller göra annorlunda, eller ens medge jag är sjuk. Jag kan inte glädjas åt små positiva steg för jag känner istället skuldkänslor kring det. Och jag förstår inte varför, eller hur länge det ska hålla i sig????? De stegen jag tar är så minimala men ändå har jag dåligt samvete över något som kanske borde vara positiva steg? Det är fult att tänka något annat än det som ätstörningen vill på något sätt.
2. Hur hanterar man konsekvenserna av den ätstörning man kämpat med i recovery, eller som frisk? Jag har sådan ångest för mina tänder och för det jag orsakat min kropp. Jag har varit medveten om problemen i ett par år och enbart för att jag redan skadat min kropp så mycket, har det varit lättare att blunda för det och fortsätta som förut. Problemet där är också tror jag att jag inte någonstans har vetat eller hittat någon som beskriver HUR man kan tänka och hantera de följder en ätstörning har fört med sig, både under och efter tillfrisknande. Och att jag inte vet det, har gjort att det har varit lättare att stanna här. Konsekvenserna är något som ger mig ångest och ångest får mig att vilja djupdyka rakt ner i träsket igen, och det vet jag ju inte hjälper ett skit. Folk pratar så mycket om tillfrisknandeprocesser och insjuknande osv osv men just när det kommer till att hantera konsekvenserna, som ju är en väldigt stor del också... skulle jag vilja ha mer tips om. För jag är knappast den enda men ibland känns det som jag är det. Jag ville inte att ätstörningen skulle förstöra delar av min kropp... Men jag kan inte riktigt se hur jag skulle kunna leva med att ha gjort dessa bestående skador. Det är ju mitt fel och kostnader för den vården ska också betalas. Jag vill ju dock inte klandra mig själv för det ger mig mer självhat och gör mig mer destruktiv, och då tar jag mig aldrig ut.
Jag vet inte alltså. Svårt att formulera det här men hoppas någon fattar. h
Sjukskötaren Ira svarar
Hej!
Det låter som att du med små steg tar dig framåt i rätt riktning och det
är otroligt fint. Jag har full förståelse för att det inte är lätt så
jag lyfter på hatten för ditt mod!
Så jobbigt som det är med en ätstörning tänker jag att det också kan
vara hjälpsamt att granska den ur en förstående synvinkel. Man insjuknar
inte på måfå och skulle det bara handla om ätande eller vikt skulle man
ju tillfriskna direkt då man förstår att ätstörningen gör en illa. En
ätstörning har någon roll, någon funktion eller funktioner i ens liv.
Många kan beskriva det som ett medel till att skapa kontrollkänsla när
man upplever sig vara otrygg, eller ett medel till distrahering då man
inte kan bearbeta svåra känslor. Jag tror du lyfter fram orsaker som är
relevanta för just dig. Kanske finns det grejer som negativ självbild,
osäkerhet eller otillräcklighetskänslor i grunden? Också förändring som
man vet att är positiv kan kännas negativ för det utmanar ens trygga och
bekanta handlings- och tankemönster. Oberoende vilka dessa mer
grundläggande orsaker är vill jag poängtera att det är mycket, mycket
hjälpsamt att bearbeta dem med en annan person, vilket hjälper granska
situationen från olika synvinklar.
Jag förstår att det är svårt att inse hurdana effekter ätstörningen har
haft och har på kroppen. Ibland kanske man också i dessa fall kan få
lite, lite tröst av att komma ihåg att man inte har valt att insjukna,
utan en tid behövde man ett redskap för att klara sig och i ditt fall
var det ätstörningen. Nu vet jag inte vilka slags problem det handlar
om, förutom att det också gäller tänderna, men kroppen är också fin på
att återhämta sig då den får näring, vila och omsorg tillräckligt länge.
Det betyder inte att alla problem försvinner, men att man ändå hittar
mer ro och välmående både fysiskt och psykiskt. Jag tycker att det också
är viktigt att man ger sig själv tid att sörja det som skett, för att
man sedan skall kunna komma vidare. Detta är också ett mycket bra tema
att bearbeta i vårdsamtal.
Sköt om dig!
<3: Ira
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar