Idag har jag klarat av 3 måltider med en enorm ÅNGEST. Jo ja har folk runt omkring mig, vet inte om det är sjukdomen eller om det är jag som har svårt att säga hur jag har det påriktigt irl åt folk. Talar varenda dag nog om min ångest med ättränaren och tydligen synns det på mig också eftersom hon alltid säger att nu tar vi en paus och så tänker du efter om ångesten skadar dig... Jo de skadar mig, de gör mig illa inombords så att jag skulle kunna försvinna och aldrig mera komma tillbakas. Jag lider av 5 röster monster med anglagande kvinnoröst
-sluta äta, du är inte värd mat, du skall sluta äta STOP
-Du blir tjock av mat vet du det, nu igen har du gått upp i vikt BANTA
- Tänk inte på mat, tänk istället på vad du stoppar i dig, titta på alla innehållsförteckningar, bokför, förstår du då hur tjock du är? Nej du är tydligen dum i huvudet!
-Träna fettet du lägger på dig skall bort
-Det viktigaste i livet år att du är smal och får komplimanger för det
osvosvosv... Hela tiden inget uppehåll sådan ångest sådana hjärnspöken. VILL BORT HÄRIFRÅN, idag försökte jag smita bort till gympasalen men nejnejnej blev upptäckt å ja vet att jag inte får gympa och inte får röra mig mycket o endast i rullstol men endå tar rösterna över!
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Bra jobbat!!!! Vi ska skriva mera imorgon men ville nu iaf berömma dig. Detta är första steget på väg mot ditt nya liv <3 Du jobbar emot rösterna trots din stora ångest, heja dig!!
Vi hörs i morgon!
Sanna och Angelica
Hej fina!
Alltså ännu en gång måste vi bara säga att jisses vad jobbigt du har det nu. Men bra ändå att du har folk omkring dig som ser igenom dig, även om du har svårt att berätta hur det känns på riktigt. Har du funderat på att skriva ner det du känner nån gång och eventuellt ge det åt någon vårdare? Vi vet ju redan att du skriver dikter och att du skriver åt oss, så där har du verkligen inga problem att uttrycka dig :) Det kunde kanske bli ett sätt för både dig och vårdarna att gå vidare i terapin och med ätandet? Det verkar ju som om de märker att du mår dåligt när du äter, de märker att du får ångest, men om du kunde uttrycka den i ord på samma sätt som du gör åt oss skulle de säkert ha mer att liksom utgå från när du går framåt.
Du skriver att ångesten visst skadar dig, och det har du förstås alldeles rätt i. Ångest gör fruktansvärt ont. Men trots det så är ångest faktiskt bara en känsla – inget mer än en känsla. Och känslor skadar oss inte, även om de gör ont. Tänk så här: ångesten är en alarmklocka som visar på att något är fel. I ditt fall är det anoreximonstren som har tagit över dina tankar. Ju mer du går framåt, går upp i vikt och lär dig att äta på nytt (förlåt, vi vet att du inte vill höra det här), men desto bättre kommer det att bli med ångesten. Det är helt säkert svårt att tro nu, men det är sant. Ångesten är inget bestående, den är övergående. Du kan ännu få jobba med de bakomliggande orsakerna till ångesten och anorexin, men oavsett vad/om du gått igenom något i livet så kommer också du att kunna acceptera det och gå vidare. Som en ny människa.
De fem monstren, rösterna, tankarna du skriver om är ännu en gång otroligt beskrivande. Du är ju jätteduktig på att uttrycka din sjukdom!! Men du ser säkert själv när du läser igenom det att det inte är du som skrivit det där. Det är anorexin, det är sjukdomen som pratar. Det ligger ingen sanning i något av de påståenden som rösterna intalar dig. Du är otroligt bra på att slå ner på dig själv, du har starka inre kritiker och sånt är svårt att komma sig ur... De där rösterna är jättesvåra att tysta ner. Men det går. Det tar bara lite tid. Eller mycket tid. Men den tiden är värd att gå igenom, för människan som kommer ut på andra sidan kommer att vara LYCKLIG. Du kommer att få uppleva lyckan ännu, vännen.
Massa massa massa massa styrka och kärlek <3
Angelica och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar