trött

Hej!

Tack så mycket för att du skrev in och berättade om dina tankar och känslor. Det kom upp mycket här som jag gärna vill bena ut med dig, och så hoppas jag att något av det jag säger kanske kan hjälpa eller på sin höjd få dig att känna dig lite mera sedd. Du får hemskt gärna skriva in hit igen också om du vill prata mera om dessa saker, eller gå mera in på någon viss detalj om det som du upplever just nu.

Du skriver att du inte har någon att dela detta med just nu, men jag ser det som väldigt viktigt att du inte lämnar ensam med dessa funderingar – om det så är att prata med en vän, en professionell, skriva in hit eller ringa ett journummer. Jag kan förstå om din tilltro och trygghet till att prata om saker har fått sig en törn av att du en gång försökte dela med dig och det kändes som att det slog tillbaka hårt och bara blev värre av det, men när allt kommer till kritan så är vi människor en sorts flockdjur och vi behöver stöd av varandra och att få ventilera för att må bra. Man ”fastnar” så lätt i egna tankar och känslor när man inte får det är utomstående perspektivet att bolla saker med.

Jag kan förstås inte ge några diagnoser via text så här, men på det du beskriver så håller jag med dig om att du troligen bär på en depression av något slag. Jag tar exempelvis fasta på att du skriver att du känner dig som ett skal av dig själv, att saker som du varit intresserad av tidigare inte intresserar på samma sätt som tidigare, att du har noll energi och stora sömnbehov, att du känner dig nära till gråt hela tiden, och att du har självmordstankar. Och som du också skriver så behöver du hjälp.

Självmordstankar och tankar på döden kan vara väldigt jobbigt att ha, och man bli skrämd av sina egna tankar. Det är vanligare än man kanske tror att ha såna tankar när man mår riktigt dåligt, och det är inget som man behöver skämmas över. Jag blir dock bekymrad att du har tampats med såna tankar så länge, eftersom du skriver att du bara var 13 år den gången som din mamma involverades via socialen.

Även om det inte finns direkta planer på att agera på dessa tankar så behöver man ändå ta självmordstankar på allvar, för de är ett tecken på att man inte alls mår bra som det är just nu. Jag skriver ”som det är just nu” för att jag själv ser självmordstankar som ett tecken på att man inte vill leva som det är just nu, och en utväg man kommer på för att slippa leva som det är just nu är döden, men det betyder inte nödvändigtvis att man faktiskt vill dö om det fanns andra alternativ. Och det finns andra alternativ. Men det är just därför en person behöver hjälp i det skede man kommer till självmordstankar, för att se de andra alternativen tydligare, som kan ändra på hur saker är just nu. Sätt hopp till att saker alltid kan bli annorlunda. Det är en av de få säkra faktum i universum, att saker alltid ändrar. Det kommer inte alltid vara så här.

Men en av de stora orsakerna till varför jag skulle vilja att du skulle få hjälp med det här NU, och inte sen senare när du är myndig, är för att tanken om självmord som en sorts ”lösning” inte ska hinna fästa sig allt för mycket – även om du inte skriver att du just nu har aktiva planer på det.
Jag ska ge en jämförelse för att beskriva vad jag menar med detta:
Tänk dig att du kör en bil över en lerig åkerväg, av och an. Varje gång du kör i samma spår, blir spåren djupare. Till sist blir spåren så djupa, så även när du bestämmer dig för att inte köra i dem så har bilen en tendens att slinka tillbaka dit i rännan, för att du har kört där så många gånger. Lite liknande är våra hjärnor. När vi tänker vissa tankar, eller gör vissa handlingar, om och om igen, så blir de banor i vår hjärna där dessa tankar, känslor och handlingar ligger starkare. Så sen när vi vill sluta tänka på ett visst vis, så kan det bli svårt om vi blivit ”vana” med att tänka/göra så. För att jämföra med vägen igen, så kan man behöva hjälp av någon med rätt verktyg och maskiner för att lyckas ”plana ut” vägen så spåren inte blir så djupa. Ju tidigare man gör detta desto lättare är det, jämfört med hur många ”korrigeringar” det tar ifall man kört där länge. Alltså, det är bättre att söka hjälp NU än vad det är om ett par år när du hunnit tänka/göra/känna dessa spår längre. Men, med det sagt, så vill jag också vara tydlig med att man inte är ”förlorad” ifall man har djupa spår i sin hjärna av negativa tankar och handlingar. Vår hjärna är helt fantastisk på det viset att den går att jobba med och ändra. Men för din egen skull är det bättre att göra det nu än sen, även om jag kan förstå att du är motvillig pga tidigare erfarenheter.

Om du säger att din mamma har gjort dig ont och varit en av de största källorna till smärta i ditt liv så tror jag på dig, och det är väldigt ledsamt att höra att det har varit så. Jag känner ju inte din mamma och vet inte vem hon är eller vad hon har i bagaget, så jag ska inte spekulera nåt destomera i varför det varit så, men det låter som att hon av en orsak eller annan inte har haft de verktyg hon skulle ha behövt för att kunna vara en stödjande förälder för dig när du mått dåligt. Och nej, om du känner att du inte orkar prata med henne mer om det just nu, och att det bara tar mera än vad du har att ge medan du mår såhär, så behöver du inte göra det. Du skriver att ”folket kommer ju ända säga åt mig att prata med henne och försöka förstå henne för att folk säger saker de inte menar då de blir chockerade”. Jo, folk kan säga saker de inte menar då de är chockade, eller allmänt bara säga klumpiga och dumma saker när de inte riktigt vet hur de ska göra i en viss situation. Men det är ändå hon som är den vuxna, och du är barnet, så det är mera hennes uppgift att försöka förstå och prata med dig än vad det är tvärtom.

Jag tror att människor försöker ”förmildra” det som din mamma gör för att de på nåt vis försöker trösta dig men inte riktigt vad de ska säga eller inte riktigt kan förstå - men det slår ju fel ifall det förminskar dina upplevelser av sånt som du har känt, och som du vet som en sanning att hon har sagt eller gjort som inte varit okej.

Jag ser det svåra här i och med att du inte vill blanda in din mamma så mycket igen, men att myndigheterna har skyldighet att övergå tystnadsplikten ifall det finns hot om liv för en minderårig. Här nedan ska jag skriva tre saker jag ser att du kan göra, kanske bara en av dem men helst alla tre samtidigt:

-          Jag vet inte om du har någon vårdkontakt just nu, men jag föreslår att om inte så tar du upp en vårdkontakt igen så att du har någon att prata med – bäst är det förstås om du kunde vara 100% ärlig med den personen i så fall så den kan hjälpa dig på det mesta adekvata sättet – men om du behöver utelämna att du har självmordstankar för att det inte ska anmälas hem, så ser jag det iaf bättre att du pratar med NÅGON om nåt, än att du inte pratar med någon alls. Du kan ju där istället börja med att prata om hur jobbigt du tycker det har varit hemma exempelvis, eller att saker bara allmänt känns tungt just nu. Kontakta förslagsvis ditt lokala HVC, eller den kontakt du hade senast.

-          Använd anonyma hjälptjänster för att prata om de riktigt tunga sakerna som du känner att du inte kan säga högt åt någon just nu. Exempelvis på Ärligt Talat kan man chatta antingen med en psykolog eller en handledare helt gratis och anonymt. Det är förstås bäst om du kunde prata med någon sakkunnig ansikte mot ansikte – men om det står mellan att chatta om det eller inte prata om det alls så är det ju definitivt bättre att du iaf kan chatta om det. Du kan självfallet skriva in hit igen också! :)

-          Försök strunta i din mammas åsikter om allt det här och sök bara hjälp för DIN skull, oavsett vad hon får reda på eller inte. Betyyydligt lättare sagt än gjort, det vet jag, men ditt liv är DITT liv, inte hennes, och du förtjänar att få hjälp för att må bra oavsett om hon blir upprörd att få veta eller inte. Du gör absolut inget fel ifall du vill ha hjälp och prata öppet med någon. Kan verkligen förstå att det är superjobbigt med hur det blev hemma sist, och att du inte orkar, men fundera ifall du kunde hantera det ändå med någon sorts val att satsa på dig själv och ta lite distans från hur din mamma reagerar för hennes reaktion är hennes sak, och har inte så mycket med dig att göra, sådär egentligen. Jag menar att du behöver inte känna att du ska ta ansvar för att ”fixa” hennes reaktion eller nåt. Finns det någon annan vuxen i ditt liv förutom din mamma som du kunde prata med om detta?

Sen vill jag också påminna om att ifall du i något skede märker att självmordstankarna tar överhanden och du blir i oro för ditt liv, så finns det linjer man kan ringa till, exempelvis Mielis svenskspråkig kristelefon 09 2525 0112.
Telefonjouren är öppen:
må och ons kl. 16-20
tis, tors och fre kl. 9-13.

Ifall det känns akut kan man också ringa 112 eller jourhjälpen 116117.

Du nämner självskedebeteenden, men jag upplever att din fråga egentligen inte handlar så mycket om just det just nu så jag ska inte adressera det hemskt mycket denna gång, men jag är dock glad att höra att du upplever att du kunnat minska på att skära dig. HÄR länkar jag till en lista som Decibel har gjort med tips på hur man kan minska sitt självskadebeteende, och saker man kan göra istället för att hantera sina känslor när livet känns överväldigande. Kanske kan du hitta ytterligare tips ur den! Jag pratar också gärna mera om det här ämnet med dig om du vill, så det går bra att skriva in en fråga igen om just det :)

Hoppas saker börjar kännas bättre för dig snart, du är värd att må bra!

Ta hand om dig <3
Kram, Kix