Jag har de senaste åren haft mycket svårare att koncentrera mig, de känns som att tankar och känslor bara går huller om buller eller så lägger jag min uppmärksamhet på något annat (t.ex. klocka som tikkar). Jag har enormt kort stubin och blir väldigt rasande om inget går som tänkt. Jag stör mig på ljud, jag skulle hela tiden behöva göra någonting.
Jag har sagt till mamma om att jag misstänk detta, men hon säger bara att jag inbillar mig. Men jag tror nog att jag absolut inte gör det, för det blir bara värre, samt att det märks i min skolgång/betyg. Men som sagt jag DISGNOSERAR INTE MIG NU, bara misstänker.
Vad ska jag göra? Hjälp
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej, och tack för din fråga!
Det är bra att du hör av dig och berättar hur du har det. Det är också bra att du vill förstå dig själv bättre, och det är helt klokt att du funderar på vad som kan ligga bakom de svårigheter som du just nu upplever.
När det gäller ADHD så ska symptomen ha funnits med ända sedan barndomen. Men ibland så blir det tydligare först när kraven ökar – i högstadiet, andra stadiet eller i situationer där man förväntas hålla koll på många saker samtidigt. ADHD kan dessutom se lite annorlunda ut hos tjejer än hos killar, och därför kan det ibland ta längre tid innan någon reagerar.
En del av det du beskriver – till exempel att ha kortare stubin eller känna att känslorna ”exploderar” – kan också höra ihop med tonåren och hur mycket som händer i både kroppen och hjärnan och livet överlag just då. Vissa mera komplicerade känslor kan man behöva ”öva på”. Det betyder inte att dina svårigheter är inbillning, utan bara att det kan finnas flera möjliga förklaringar samtidigt.
Din huvudfråga var om du borde berätta för någon att du misstänker ADHD. Mitt enkla svar är: ja, det tycker jag absolut att du ska.
Oavsett om det här senare visar sig vara ADHD eller något annat, så är problematiken du upplever något som påverkar både ditt mående och din skolgång just nu. Då är det viktigt att du får stöd. Och även om man inte får en diagnos, kan man fortfarande få hjälp att hitta strategier som gör vardagen lättare. Man kan alltid lära sig mer om hur man själv funkar – diagnos eller inte.
Det är heller inget dåligt att läsa på om ADHD. Tvärtom kan det hjälpa dig att hitta tips på hur man hanterar de delar du känner igen dig i, även om det i slutändan skulle visa sig att det finns en annan förklaring. Det finns också andra diagnoser som kan ge liknande svårigheter, och just därför är det bra att prata med någon som kan vägleda dig vidare.
Ett bra första steg är att vända dig till studerandehälsovården – till exempel skolkuratorn, skolpsykologen eller skolhälsovårdaren. Om det inte är möjligt kan du också kontakta ditt HVC. Du skriver att problemen har funnits i flera år och att de påverkar både humöret och skolan, och det är helt tillräckliga skäl att ta det på allvar. Du ska inte behöva hantera det helt ensam.
Det kan också vara hjälpsamt att prata med studiehandledaren om hur man kan underlätta skoldagarna redan nu. En eventuell ADHD-utredning kan ta tid och ibland finns väntelistor, men du borde få stöd även innan en eventuell utredning blir klar, eftersom problemen med skolgången känns av NU.
Det är bra att du försöker förstå vad som händer inom dig. Hoppas det klarnar, och att du får prata med någon som verkligen lyssnar och tar dig på allvar <3
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar