Detta kan bli långt. Jag vet om att jag för bästa svar borde gå till psykolog eller liknande, men vill mest dela mina tankar och se ifall ni kan hjälpa mig se något klarare i det hela. Bara att ni läser och svarar någonting är tillräckligt!????
Jag är 18år, fyller 19 om någon månad. Då jag var 16 hade jag en kortare relation med en kille. Mitt mående var inte helt på topp under vår tid tillsammans och då det tog slut blev det värre. Jag blev ihållande olycklig under en lång tid för första gången i mitt liv. Vid senare insikt har jag insett att det jag upplevde stämmer klockrent överens med bedömningskriterierna för depression, men jag vill inte självdiagnosiera. I alla fall, vid tiden då jag nyss fyllt 17 hände en grej relaterat till mitt ex. Måendet dalade då plötsligt käpprätt neråt och det blev ännu värre. Jag började så dåligt att all aptit försvann, det händd i princip bara över en natt. Maten slutade smaka och det kändes konstant som jag skulle spy upp maten. Föga visste jag då, att detta var början på något jag skulle ha svårt att komma helt ifrån.
Som sagt så saknade jag aptit, vilket ledde till att jag slutade äta normalt och tappade flera kilo på bara någon vecka. Det dröjde inte länge alls innan jag insåg någonting - jag fann njutning i hungern. Jag började medvetet begränsa mitt matintag. Hungern dämpade det jag inte ville känna så jag åt i princip aldrig så jag blev helt mätt. Jag har i efterhand förstått att detta nog var någon typ av självskadebeteende eller liknande. Jag kände inte riktigt det som typiska ätstörningar beskriver. Jag hade inga regler för vilka livsmedel jag fick äta och inte, spydde aldrig upp maten och kände inte skuld av att äta. Men däremot hände det då som då att jag ville träna bort maten jag hade ätit och jag vägde mig konstant. Tillfredsställandet av att se mina sänkta vikt på vågen går inte att beskriva - vilket jag vet tyder på att jag var sjuk.
Efter att ha kommit till punkten då jag kände att jag inte längre brydde mig om jag dog eller levde, insåg jag att det måste ske en förändring. Jag började kämpa för att må bättre och såg sakta framsteg. Aptiten började komma tillbaka och måendet blev faktiskt sakta bättre det med, trots att vägen var svajjig. Jag hade börjat träna mer seriöst vid detta lag. Det hjälpte mig må bättre, och jag insåg hur viktig maten var och började äta bättre. Men jag var redan skadad. Jag slutade finna njutning i hungern, men det var utmanade att börja äta som vanligt igen.
Idag är det snart två år sedan jag befann mig vid min lägsta punkt. Trots att jag fortsättningsvis kan ha problem med måendet i perioder mår jag idag såååå mycket bättre; de dagar jag mår dåligt idag går inte ens att mäta med den tiden. Men maten har inte blivit helt desamma sedan dess. Rutiner är viktiga för mitt ätande. Då jag är med mina föräldrar, på jobb eller likande äter jag. Jag äter också själv, men vissa dagar tenderar jag att slarva. Jag kan äta väldigt oregelbundet, skippa måltider och känna att det är utmanande att stoppa i sig maten (detta både själv och bland andra). Min aptit är även förändrad från att ha ätit så lite under ett längre tag. Jag äter mindre än innan jag blev ”sjuk”, men känner mig inte hungrig på samma sätt heller. Jag vill äta, jag vill inte svälta mig själv och jag vill definitivt inte att den tiden ska upprepa sig, men det är helt enkelt svårt och komplicerat att äta normalt vissa dagar och jag faller lätt tillbaks i gamla mönster. Att vara vrålhungrig kan ge mig panik, eftersom det påminner mig om den jobbiga perioden. Att vara proppmätt kan dock också ge mig panik. Som sagt så spydde jag aldrig upp maten förr, men för några månader sedan hände det för första gången att jag spydde upp maten. Jag hade inte ätit speciellt mycket, men fick panik av mättnadskänslan. Jag ville inte spy upp det, försökte stoppa det, men det hände ändå. Detta upprepade sig lyckligtvis endast ett par gånger. Jag väger idag runt 10 kg mindre än jag gjorde som 16 åring och har som sagt problem med att äta tillräckligt. Ibland ger jag mig själv löften om att gå upp i vikt och äta 5mål per dag, men det dröjer inte länge innan jag kommer på mig själv att äta betydligt mindre än så eller liknande. Folk kommenterar ofta att jag är smal. Det gör mig stundvis glad, men samtidigt ledsen. De har ingen aning om vad jag gått igenom för att ha min kropp. Ingen såg nog någonsin hur sjuk jag var. Jag klarade av att gå i skolan, presterade bra, jobbade och log inför mina vänner - men inombords kändes det som att mina egna tankar skulle ha ihjäl mig när som helst.
Jag vet inte vad jag vill komma fram till, men jag kände bara att jag ville skriva av mig. Jag har aldrig sökt professionell hjälp och bär detta själv i princip. Jag tror det jag vill är att bara få en uppfattning av vad det är jag lidit av. Det känns lite ibland som jag befinner mig i ett limbo. Jag vet att jag inte var ”frisk” under den perioden, men jag har ingen diagnos. Jag känner mig stundvis helt frisk och läkt från den komplicerade relationen till mat, för att sedan falla tillbaka i liknande (men mildare) mönster som jag förr befann mig i.
Tack för er tid.???? Fundersam.
Ungdomsinformatör Rosanna svarar
Hej!
Tack för att du delar med dig. Jag har läst igenom det du skrivit och vid första anblick tänker jag att du har en otrolig förmåga att både reflektera och uttrycka dig. Det här är väldigt viktiga verktyg som kommer vara till stor nytta för dig på din resa till en bättre psykisk hälsa. Du har alltså redan gjort ett enormt jobb när du kommit till de här insikterna kring dig själv, din livssituation, ditt mående och dina vanor. Det är onekligen imponerande att du klarat av det här på egen hand men det är jättebra att du tar kontakt med oss på Decibel ändå. Ingen människa oavsett hur smart, insiktsfull och stark hen än är, ska behöva gå igenom psykisk ohälsa på egen hand. Det är jättebra om man kan reflektera och göra saker själv också men det är precis lika viktigt att man samtidigt har stöd av andra. Alla människor behöver ett nätverk som kan hjälpa och stöda oss när vi behöver det.
Eftersom du redan har så mycket insikt i din situation känner jag att i nuläget kan jag inte göra så mycket mer än att bara bekräfta dig i det du berättar. Min bedömning är att du just nu stampar lite på stället. Du har i princip de flesta pusselbitarna men du behöver hjälp med att få rätt bit på rätt plats samt fylla i de bitarna som eventuellt fattas. Här kan en psykolog eller terapeut vara till stor fördel för dig. Någon som kan vara ett bollplank för dina tankar. Ofta när intelligenta människor som du, inte får någon att studsa sina tankar mot kan det leda till att man känner sig förvirrad, överväldigad och utmattad. Det är extremt frustrerande att ha så pass bra koll på sig själv och sin situation och ändå känna att man inte riktigt kan påverka den till den grad man skulle önska.
Jag skulle därför verkligen rekommendera att du börjar se dig omkring efter alternativ på någon form av samtalsstöd. Kom ihåg att man inte alltid hittar rätt genast. Man klickar inte med alla och det är helt okej. Du kanske påbörjar ett samtalsstöd som du sedan efter ett tag märker att inte ger dig tillräckligt mycket. Då kanske du behöver se dig om efter andra alternativ. Det här är helt normalt och en del av processen. Se inte sådana situationer som ett misslyckande utan snarare en lärdom. Varje snedsteg är en ny ledtråd till vad just DU behöver eller inte behöver framöver. Kom även ihåg att man inte måste må jättedåligt för att söka hjälp. Om det är så att du har en bättre period just nu är det egentligen perfekt tillfälle att ta itu med att hitta rätt stödtjänst. På så sätt är du mer förberedd ifall du börjar må sämre igen.
Kom ihåg att det här är en process. Människan är aldrig en färdig produkt utan vi utvecklas hela tiden. Ibland går livet uppåt och ibland neråt. Det kommer vi inte ifrån. Du ska inte känna någon press att "fixa" dig själv så att du blir en perfekt människa. För det är ingen. Det kan också hända att vissa saker alltid kommer vara lite kämpiga för dig. Det är helt okej. Men det är viktigt att du får rätt verktyg för att hantera jobbiga stunder, tankar och känslor när dom kommer. Det vore också bra om du kände att du har ett stödnätverk runt dig. Vänner eller familj som du kan prata öppet och ärligt med när något känns tungt. Det är ibland svårt för andra att se när man kämpar med psykisk ohälsa. Vissa människor kan ha svår depression och ändå prestera bra i skolan, le och skratta tillsammans med sina vänner. Det betyder INTE att depressionen är mindre allvarlig. Därför är det bra om man vågar släppa taget om fasaden och verkligen visa och berätta hur dåligt man mår. Du måste inte vara den där artiga, ordentliga, perfekta personen när du pratar om ditt mående.
Du kan börja med att prata med t.ex. skolhälsovårdaren eller kuratorn. Det är ett bra, lågtröskelställe att börja på. Ifall de inte kan hjälpa dig direkt kan de ge dig tips på vart du ska söka dig vidare och hjälpa dig ta kontakt. Du kan även ringa direkt till ditt lokala hvc och kort förklara din situation och be att få en vårdbedömning för att se vad just du skulle behöva. Du kan även ta kontakt med:
Ärligt Talat-chatten
Ärligt talat chatten är en nationell online-tjänst på nätet för 13-29-åringar. På Ärligt talat kan unga chatta online med professionella inom ungdomssektorn om frågor som är aktuella i deras liv. Handledarteamet består av ca 30 professionella (psykolog, psykoterapeut, skolkurator, socialarbetare, studiehandledare, ungdomshandledare, ungdomsledare etc.), som handleder unga med chatten som verktyg. Chatten betjänar varje vecka måndag till fredag kl. 09-12 samt kl. 19-22
Fredrikakliniken i Jakobstad
Fredrikakliniken ger ätstörningsvård. Vid Fredrikakliniken finns både en dagavdelning och en poliklinik. Fredrikakliniken är avgiftsfri och kräver ingen remiss. Man kan kontakta Fredrikakliniken om man är orolig över sitt eget eller någon annans ätande - eller bara för rådgivning.
Telefonnummer till polikliniken: 050 4611203
Jag hoppas att du känner att du fick något ut av mitt svar även om jag inte direkt har tagit upp specifika saker som du berättade om i din fråga. Jag hoppas att du känner dig sedd och hörd. Nu är det viktigt att du är snäll med dig själv framöver. Behandla dig själv som ditt livs kärlek och prioritera sådant som känns meningsfullt och roligt för dig. Skriv gärna dagbok för att få ut alla tankarna ur huvudet och få lite mer klarhet i det du känner. Kom ihåg att be om hjälp när du behöver det och våga prata med människorna i din närhet om hur du mår. Ge dig själv beröm när du gjort något bra (även om det är världens minsta lilla sak) och försök att se dig själv i spegeln varje dag och säga snälla saker till dig själv. Kom ihåg att du är värdefull!
Vi på Decibel finns alltid här för dig och tror på dig.
Kram och lycka till på din resa <3
- Rosanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar