Ingen frihet

Hejsan,
Det låter som att ni har det ganska så normalt i ert hus. Du som umgås med dina vänner på datorn mest på nätterna och så din mamma som är van vid att man umgås IRL och inte tycker att det är något verkligt att bara chatta och skypa...Idel missförstånd...

Jag har en kompis som berättade att hans dotter blev jätte arg då han sa att hon skulle sluta vara på datorn och fara ut med kompisarna. Hon umgicks ju redan med sina vänner, på datorn, hon hade sagt att om han inte vill att hon ska umgås med sina vänner, nå till sist hade båda förstått att det är nya tider idag som gäller.

Vi som är tonårsföräldrar idag kan inte förstå att ni får ut så mycket av att chatta och skypa, vi tycker och tror att det enda rätta sättet att umgås är IRL.
Ingen har fel men ingen har heller rätt, det är olika som är rätt och bäst för olika åldrar. Man kan inte tvinga någon annan att tycka och tänka som man själv. (hoppas din mamma inte blir arg nu)

På sätt och vis måste jag ju försvara din mamma, hon har säkert inte riktigt hunnit med att du blivit äldre, hon kanske inte förstår att man kan byta vänner mittiallt. De som man haft jätte mycket gemensamt med under många år, har man ingenting alls gemensamt med helt plötsligt. Det är helt normalt och så måste det få vara. Det är ju inte din mamma som ska bestämma vem du ska vara med heller.
En annan sak är ju om hon av någon anledning skulle tro att dina nya kompisar inte skulle vara bra för dig, det kan jag ju inte säga något om eftersom jag inte vet alla detaljer.

Jag känner så väl till att man som förälder vill på något sätt hålla fram nån sorts tomtebo känsla, "vi gör så mycket tillsmmans med familjen" grejs. Löjligt men sant, som förälder tror man att allt ska vara som det har varit för evigt, att ens barn ska tycka att man är världens bästa, se upp till en osv. Sen märker man plötsligt att ens lilla prins eller prinsessa plötsligt inte är så liten mera, och inte alls vill vara med en så ofta. Det är bäddat för bråk, helt klart. Mamman vill inte förstå att den lilla gulliga bebisen nu har egen vilja och egna åsikter och inte alls ser upp till henne längre.
Då kan man tyvärr släppa ur sig sånt som att nån är hopplös och har brister, fast man eg inte menar det på det sättet. Det är bara det att man hade kanske tänkt att det skulle bli på ett annat sätt och så blir man lite besviken att ens familj inte är som på film, allt perfekt och rosenrött.

Sen att hon inte vill att du ska fara iväg till Manchester det förstår jag också så väl, det skulle inte jag vilja att min dotter gjorde heller, alltså jag vill ju nog, liksom din mamma också vill att du ska få följa dina drömmar, men mera sådana drömmar som finns här nära, vi vill ju inte att ni ska försvinna så långt bort Så klart vill alla föräldrar sina barns bästa och att de ska få fullfölja alla sina drömmar, men tillika vill vi ju att ni ska finnas nära oss och inte försvinna ut i världen. Det är nog det som din mamma är rädd då hon menar att du inte ska förverkliga dina drömmar. Hon är rädd att mista dig
Dina drömmar behöver inte vara orealistiska, inte alls, vad som helst kan hända i livet. Egentligen är det bara vi själva som sätter gränserna. Tankens kraft är stark, om man tror att något ska hända så händer det.
Lycka till i livet, ha överseende med din mamma för det enda som betyder något är att hon älskar dig överallt annat och vill ditt allra bästa.
Massor med kramar från ungdomsinformatören och tonårsmamman Sanna