Känner mig som en besvikelse för alla.

Hej!

Vad otroligt sorgligt att läsa att du känner dig som en besvikelse för alla. Det är en mycket tung känsla att gå omkring och bära på. Tycker du att du inte räcker till? Det att du kämpar och offrar allt för andra, tyder ju på att du har ett gott hjärta och gör ditt bästa. Ingen kan göra mer än sitt bästa, och ingen annan kan förvänta sig mer av dig. Är du verkligen säker på att andra tycker du är en besvikelse eller kommer känslan helt inifrån? Jag har så svårt att tro att andra skulle tänka så och oftast är det man själv som tänker minst om sig själv, medan andra uppskattar det man gör och bara att man finns, speciellt inom familjen. Du är bara 20 år och skall inte behöva bära ansvaret för andra, fast det är fint att hjälpa till med det man kan. Din huvuduppgift i din ålder är att hitta din egen väg, dina intressen och din framtid. Vad som än händer just nu är bara tillfälligt och allt går att ordna upp på sätt eller annat, men det hänger inte enbart på dina axlar. Om det verkar svårt att prata med din familj, och det känns som ni inte kan stöda varandra är det viktigt att hitta hjälp och stöd utifrån. I ditt fall tänker jag att det skulle vara essentiellt. Du ska inte behöva må dåligt, än vilka strider som utkämpas I din närkrets. Det är också viktigt att komma ihåg att det är okej att känna frustration, ilska, besvikelse och alla negativa känslor bara man inte sen blir helt fast i dem och inte också ser nyanserna och det positiva som kan komma.

Jag hoppas verkligen du tar kontakt med arbetshälsovården/ studenthälsovården eller hälsostationen för att få stöd i situationen. Det är viktigt att komma vidare från det här och börja rikta blicken framåt, men du ska inte behöva göra det ensam.

Önskar dig all lycka till,

Psykolog Helena