Känner mig usel

Hej! Ja, det är ju lätt just så det blir på sådana tillställningar när släktingar som inte annars så ofta träffas är på samma ställe är nyfikna på varandra och vill hitta på något att prata om. Det är då bra att komma ihåg egentligen hur fint det är att ha släktingar som bryr sig och är intresserade (fast det är lite jobbigt ibland). Sen är det så, att oftast dömer och värderar folk mycket mindre än man tror. Fast det känns så. Det är mest man själv som tycker det känns obekvämt, medan de andra bara är genuint nyfikna hur det går för en. De menar oftast bara att vara vänliga.

Det är bara att berätta det man vill berätta då de frågar, och sedan fast föra över frågan till dem. Om du vill kan du på förhand bestämma vad du vill svara, och ha ett ”färdigt svar” till alla som frågar. Så du inte behöver bli obekväm på nytt varje gång någon kommer och frågar.

Sen kan det vara bra att komma ihåg, att nästan alla gör så, att de berättar bara vissa delar av sitt liv. Inte de saker de inte vill att andra ska veta. Därför verkar det nästan alltid som det ”går bättre” för andra, fast det inte alls gör det. Det viktiga är att du inte sätter för stor press på dig själv, alla gör saker i olika takt, och det är verkligen inte så bråttom att uppnå en massa saker, som kanske inte ens är ens egna mål? Det viktiga är att göra saker man själv tycker om och få göra sina egna val, och man har rätt att känna sig stolt över det. Kämpa på med släktingarna!

Med vänlig hälsning, Psykolog Helena