Utomjording

Hej!
Tack för att du skrev in.

Det du beskriver låter riktigt jobbigt, och jag kan förstå att du känner dig ledsen över det. Jag tycker personligen att en av de jobbigaste sortens ensamhetskänslor är den typen av ensamhet som man kan känna ibland när man är runt andra – när man känner att man är den där pusselbiten som aldrig riktigt helt platsar in med resten av bitarna.
Kom ihåg dock att detta INTE betyder att det är något fel på dig - det är kanske det viktigaste av allt det jag kommer skriva. Ibland så klickar personligheter och temperament på lite olika sätt, även inom en familj, men det betyder inte att någon skulle vara mindre älskvärd eller mindre viktig.

Många familjer skämtar med varandra, men skämt ska kännas okej för alla. När skämten nästan alltid känns riktade mot dig, när andra får skämta men du inte får, och när du blir tillsagd att ”fixa din ton”, då är det förståeligt att du känner dig orättvist behandlad och utanför. Att dessutom känna att ingen riktigt tar dina önskemål på allvar kan göra att man känner sig osynlig – eller som du skrev, som en utomjording.

Det låter som att det du reagerar på är att balansen inte känns rättvis såsom den är inom familjen just nu. Barn och unga i familjer kan ofta hamna i en roll – till exempel ”den känsliga” eller någon annan sådan titel – och när man väl hamnat i en viss roll kan det vara svårt att bli sedd annorlunda, även fast man mognar och förändras vartefter man växer upp. Det kan vara väldigt frustrerande. Det är också vanligt att man i tonåren känner att ens föräldrar ännu ser en mera som ett litet barn än vad man faktiskt är, samtidigt som det också mittiallt förväntas mera saker av en.

Något som ibland kan hjälpa är att försöka prata om det här när läget är lugnt (inte mitt i en konflikt). Kanske med mamma, eller med en vuxen i familjen som känns lite tryggare. Du kan till exempel säga:
”Jag vill så gärna umgås med familjen, men ofta slutar det med att jag känner mig ledsen för att jag upplever att skämten mest handlar om mig och att mina idéer inte tas på allvar. Då känns det som att ni andra är mycket tajtare tillsammans och jag inte riktigt passar in.”
Du behöver inte säga allt perfekt – det viktigaste är att de får höra hur det känns för dig på insidan. De har antagligen inte tänkt på hur deras skämt tas, men om du säger något så har de en möjlighet att göra något åt det.

Om det känns för svårt att ta upp hemma just nu, är det jättebra att prata med en vuxen utanför familjen, till exempel skolkuratorn eller skolhälsovårdaren. Det här är exakt sådant de är till för. De kan hjälpa dig att sätta ord på det du känner, och ibland också hjälpa till i kontakten med familjen.

Att du vill bli förstådd, tagen på allvar och behandlad rättvist är helt rimligt.
Du förtjänar att känna att du hör hemma, både i din familj och i dig själv.

Kram, Kix