Jag har en fråga angående generationsskillnader inom släkten, och hur det ibland kan kännas som att man inte blir förstådd av de äldre släktmedlemmarna.
Jag har alltid haft en bra relation med mina morföräldrar; de har stöttat mig på flera olika sätt under mitt liv. Men jag börjar bli trött på att nu som då bli oförstådd och förminskad. Jag är fullt medveten om att det inte är deras intention att göra mig ledsen, men även om jag försöker förklara mitt val av beteende, så är de väldigt egensinniga och lyckas aldrig se på saken ur mitt perspektiv.
Som ett exempel kan jag förklara på vilket sätt de ser på en av mina rädslor. Jag har alltid varit rätt för ormar och med åren har det utvecklats till en fobi. Jag har försökt förklara åt dem varför jag undviker platser/vägar/skog för att jag är livrädd över att möta en orm. Deras respons är, som varje gång jag yttrar mig om något jag är obekväm med, att mitt beteende är "löjligt" och "överdrivet". Med åren har jag lärt mig att det inte löns att diskutera sådana här saker med dem, eftersom de helt enkelt inte förstår. Men ibland leder diskussioner oplanerat in på ämnen som leder till att mina rädslor kommer på tal, och jag blir alltid förminskad.
Jag är övertygad om att flera känner eller har känt likadant som jag. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt för dem att validera mina känslor istället för att kränka mig. De är ju sympatiska människor som borde inse att de sårar mig? Jag har flera gånger funderat över att berätta åt dem hur deras (undermedvetna) kränkande påverkar mig. Men jag är rädd över att de fortsättningsvis inte ska förstå mig, och tycka att jag är ännu mera "mesig".
Hur ska jag gå tillväga i en sådan här situation? På vilket sätt tar jag upp detta med dem så de förstår att de sårar mig? För tillfället känns det som att ingenting kan få dem att vidga sina perspektiv. Jag vill inte dra alla äldre under samma kam, men majoriteten av de jag träffat vill inte tala om personliga/känsliga ämnen, så när någon annan gör det bemöts man på ett förminskande sätt.
Tack i förväg!
-
UngInfo svarar
Hej!
Tack för din fråga!
Du har rätt i det att flera känner igen sig i det du beskriver. Att inte känna sig förstådd av sin familj eller släkt är du inte ensam om.
Du ska förstås känna efter vad du känner dig mest bekväm med. Om du tror att du skulle behöva få tala ut med din släkt, så ska du ta och prova på det. Nu är det svårt att säga hur det här ska göras, du känner din släkt bäst och vet vad som ”funkar” på dem. Tror du det som kunde fungera är att tala samma ”språk” som de? Eller att konfrontera dem och säg exakt vad du känner och tänker då de förminskar dina känslor? Det lättaste är ju att konfrontera någon för ett beteende då det beteende uppstår, och ifrågasätta varför någon gör eller säger så. Du kan pröva ställa frågor som varför, hur tänker du där, varför säger du sådär? och sen fortsätta med att förklara hur det känns för dig att höra att din fobi är löjlig.
Tror mycket handlar om vad en person är van vid och vilken uppfostran man har fått. Det finns ju många orsaker till att den äldre generationen inte talar om sina känslor, men en teori är att det finns mycket obearbetat trauma som grundar sig i kriget, och allt vad det innebär. Det som är synd är att om det ärvs vidare.
Jag hoppas du hittar ett lugn i det här och att du får känna dig förstådd av din släkt så fort som möjligt! <3
Hälsningar,
Saba
Ungdomsinformatör och vägledare
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar