Orolig för min kompis

Lång rant. Min bästa kompis har nu i två år haft problem med sin hälsa. Hon har haft någon slags smärta nästan varje dag, tex. magont, ryggont, illamående, yrsel, trötthet och huvudvärk. Ibland säger hon också att hon lätt glömmer saker eller att det känns tungt att andas. Jag vet inte exakt allt hon har men det är en lång symptomlista. Det påverkar också hennes studier ganska mycket då hon missar så mycket av skolan och hon är rädd för att resa någonstans ifall något skulle hända. Nyligen har hon gått och kollat upp det vid sjukhuset. Läkarna har inte ännu hittat vad problemet är men sa att det definitivt inte var normalt och de skickade henne till en ekg men hittade inget ovanligt. Jag tror att de ska kolla upp mer saker också men inte säker på vad och när. Jag oroar mig väldigt mycket för hennes inställning till hela situationen. Hon frågar mig om de här hälsoproblemen är 'på riktigt' eller om hon bara 'hittat på dem' eller 'gör det till en stor sak'. Hon verkar nästan mera rädd för att det ska visa sig vara 'ingenting' (typ stress eller ångest, vilket inte är 'ingenting' heller) än någonting allvarligt. Jag tror hon är rädd att hon ska ha slösat folks tid eller gjort en stor sak av ingenting. Hon tror att hon kanske själv gjort det värre genom att tänka för mycket på det eller något. Och hon verkar tro att hon gör de här hälsoproblemen till hela hennes personlighet bara för att hon pratar om dem med folk. Jag misstänker att hennes lärare och kanske andra kompisar är irriterade på henne för att hon missar så mycket. Hon frågar mig om problemen är verkliga, om det är hennes fel, tänk om det bara är stress och sånt väldigt ofta och det är hemskt att lyssna på. Jag försöker varje gång säga att det absolut inte är hennes fel. Att hälsoproblem inte blir värre för att man erkänner att de är där. Att det inte spelar någon roll om det 'bara' är stress, eftersom det orsakade så mycket besvär. Att hon absolut inte slösar någons tid genom att kolla upp problemen. Att det nog finns ett problem och hon inte har hittat på allting. Men det känns ibland som att jag pratar med en vägg. Hon verkar inte förstå vad jag säger, och fortsätter fråga samma saker igen och igen. Jag känner mig så hjälplös, jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag vet inte hur jag ska få henne att förstå och hur jag bäst ska hjälpa henne.
T