Jag har anat rätt länge nu att jag förmodligen har depression, men just nu är det så pass illa att jag inte orkar med något och jag vill nu inte gå till skolan för jag orkar inte med stressen, ångesten och med att vara ensam och utfryst, då mina vänner inte pratar eller vill umgås längre, utan de umgås tillsammans men de frågar inte om jag vill vara med...
Jag är inte heller inne på sociala medier längre för jag klarar inte av att se vad de jag känner gör, jag vill inte se vad de gör och hur bra de mår!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag har bara min familj som finns för mig och jag klarar inte av att skaffa nya vänner för jag känner redan alla i skolan men jag är blyg och tystlåten och nu när jag mår så dåligt så orkar jag inte försöka bygga relationer till andra och speciellt inte när jag har rädsla för människor...
Jag vill inte gå till kuratorn för jag vill inte att andra ska få veta om det här och jag vet inte vad jag ska göra angående mina gamla vänner för jag vill ju ha kvar dem och jag kommer inte klara de här tre åren utan vänner, men jag kan inte på egen hand reda ut det här och jag orkar inte höra av mina föräldrar att jag ska göra något åt det för jag kan inte själv, men mina föräldrar vet inte riktigt hur illa jag faktiskt mår.
Just nu vill jag bara komma bort från det här helvetet och flytta till Sverige för jag orkar inte med Finland, kan ändå inte lära mig finska... Anonym
Psykiatriska sjukskötaren/psykoterapeuten Camilla svarar
Hej på dej,
Tack för din berättelse. Du beskriver så bra hur du har det så det är lätt att konstatera att du nog har en depression. Du skriver också at det är så pass illa att du inte vill gå till skolan. Då är det nog illa och du behöver hjälp. Depression förändrar ens tankar och känslor väldigt mycket och man kan börja misstolka andra människors motiv speciellt om man varit deprimerad länge. Du berättar att du upplever att du är utfryst och att dina vänner inte vill prata eller umgås med dig. Vad är enligt dig orsaken till att det är så? Kan det vara orsaken till att du blivit deprimerad eller är det depressionen som förändrat bilden av dig själv så pass mycket att du tror att kompisarna tar avstånd från dig?
Jag förstår att det känns tungt att vända sig till kuratorn i skolan men det är inget som du ska skämmas för. Försök tänka att du söker hjälp hos kuratorn för att du upplever din tillvaro så tung. Det är ju en upplevelse som du delar med otroligt många idag. Jag tycker att du verkar väldigt fiffig när du skriver att du inte orkar umgås på sociala medier längre och det är väldigt bra att du bestämt dig för att inte vistas där just nu när du mår så dåligt. Jag hoppas också att du vet att det som andra skriver på sociala medier, t.ex. om hur bra de har det inte alla gånger stämmer överens med verkligheten. Dessa personer kan må lika dåligt som du gör egentligen men är för fega för att erkänna det för sig själv. Genom att måla upp en bättre bild av sin tillvaro så kan man fly verkligheten en stund till. Du verkar vara allt annat än feg som skriver så här öppet om din situation. Du skriver på ett äkta och naturligt sätt och jag är övertygad om att du lätt skulle hitta orden också när du sitter på tu man hand med kuratorn.
Är det så att allt detta handlar om mobbning så bör kuratorn och din lärare få veta detta omedelbart. Jag vet att det allra svåraste är att gå över gränsen till det okända och boka tid hos kuratorn. Det har du aldrig gjort tidigare och nu befinner du dig i en sådan situation att du inte har något annat val som jag ser det. Det du är rädd för är förändringen. En förändring kan vara något man allra mest önskar men samtidigt så orsakar den ångest för man har inte helt kontroll över sin situation själv.
Jag önskar att du bokar tid så fort som möjligt till kuratorn och vrider på kranen och låter orden strömma. Jag är med dig i tankarna.
Sköt om dig, skriv och berätta hur det gick!
Hälsningar
Camilla Pitkänen
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar