Jag kollade igenom era symptom på depression (min pojkvän är nämligen orolig för att jag är deprimerad), och kände igen mig väldigt mycket. Jag brukade älska att skriva, men nu går det knappt. Jag brukade vara väldigt emotionell, glad, självsäker och skratta ofta, men det har jag slutat med. Numera är jag mest tom. På tal om tom: jag identifierade mig också med störningarna ni nämnde i matvanorna och sömnen. Det kan gå dagar då jag äter otroligt lite, och ändå inte är hungrig (rätt extremt exempel: en dag åt jag bara en tortilla med sallad och gurka i, och ingenting annat på hela dagen). Jag sover oregelbundet, och har blivit väldigt lättretlig. Mina känslor för tidigare nämnda pojkvän (vi har varit tillsammans 1 ½ år) har minskat, även om jag fortfarande älskar honom. Sexlusten har också minskat, eftersom jag inte njuter av det lika mycket längre. Jag har problem med koncentrationen, och jag har väldigt svårt att göra saker jag borde, eller fullfölja sådant jag påbörjat. Jag ska söka in till nästa skola om ungefär en månad, och är inte ens glad/spänd/nervös. Samma sak gäller att familjen snart ska åka utomlands. Jag känner mig helt likgiltig inför båda de här händelserna.
Jag mår inte dåligt. Men jag mår inte bra heller. Och jag försöker inte aktivt ta mitt liv, eller skada mig själv (även om jag ibland önskar att jag kunde skadas av misstag, så att jag i alla fall kunde känna NÅGOT).
Kan det här vara depression? Och om det är det, vad gör jag åt det? vill ha tillbaka mitt gamla jag
Psykiatriska sjukskötaren/psykoterapeuten Camilla svarar
Hejsan!
Det låter nog som om du är nedstämd. Det är mycket på gång i ditt liv som att söka in till en ny utbildning och en utlandsvistelse hägrar runt hörnet, du har en fin pojkvän men du märker ändå hur du inte känner något annat än tomhet. Du har kollat igenom depressionssymptom och tycker att de flesta passar in på dig. Du kommer ihåg hurudan du varit, nu står du bredvid och betraktar den bilden av dig och...känner inte riktigt igen dig själv. För det är precis så som många säger att det känns att vara deprimerad. Man känner inte riktigt igen sig själv.
Du bör även komma ihåg att dessa symptom som du räknar upp måste ha förekommit varje dag under två veckors tid. Då blir det hela genast mer skrämmande. Jag tror det skulle reda upp sig om du fick samtala med någon under en tid. Väldigt ofta kan man råda bot på en tillfällig nedstämdhet genom att bolla sina tankar, känslor och funderingar med någon utomstående. Istället för att tänka att man är svag och sämre än andra som måste be om hjälp ( för det tänker största delen) så kan man tänka att man har ett större behov att fundera igenom olika saker som händer i livet för att på så sätt få en bättre uppfattning om sig själv. Man kan säga att man satsar på sig själv genom att gå och prata med någon.
Du är ytterst insiktsfull fast du bara är 18 år. Det märker jag när jag läser det du skrivit. Du har verkligen gjort ett grovjobb när du känt efter och gått igenom i dina tankar hur du känner och varför. Det måste ha varit rätt jobbigt också, kan jag tänka. Jag är väldigt imponerad av ditt mod, att du vågar utforska det du upplever och söka en förklaring. Jag är helt säker på att du kommer att börja må bättre när du fått en samtalskontakt. Jag ser att du är från Kronoby och de har en egen psykiatrisk sjukskötare som du når på nummer 050 534 9711 måndagar till fredagar mellan kl.8-9.
Du är en förebild för andra unga med din öppenhet. Lycka till!
Varma hälsningar från Camilla
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar