Döds ångest

Hej Faizan!

Vet du vännen, det är väldigt vanligt med dödsångest i din ålder. Det här säger jag inte alls för att förminska dina problem, jag förstår absolut hur tungt och skrämmande det är att känna så här. Men det kan trösta lite att veta hur vanligt det är, dels för att du ska veta att det inte är något fel på dig och att du är helt normal. Dels för att du ska veta att andra också tampas med det här - och kommer så småningom över den här känslan. Och dels för att det finns en bra poäng med att känna lite dödsångest. Jag ska förklara:

Inom utvecklingspsykologin så menar man att den största utvecklingen som en tonåring/ungdom/person i puberteten ska gå igenom - under ganska många år - är ju att långsamt men säkert sluta vara barn och bli vuxen istället. För att det här ska ske, så har Moder Natur, generna (eller vem som nu sist och slutligen bestämt hur mänskligheten fungerar), satt in lite olika drivkrafter för de unga för att så småningom bli mer självständiga och hitta sin egen identitet. Därför blir tonåringar överlag mera äventyrliga, tycker mer om nytt och spännande än gammalt, traditionellt eller familjärt, vill ut i världen osv. Samtidigt är de kanske inte alla gånger tillräckligt smarta, mogna, eftertänksamma osv för att riktigt klara sig så bra. Så då har Moder Natur satt in "gummiband" som lite håller en tillbaka eller drar en tillbaka när man rusat iväg för snabbt ut i världen.

Ett sådant här gummiband är att plötsligt bli livrädd för att själv dö, för att mamma eller pappa eller någon annan kär ska dö, eller få en sjukdom, eller få sparken och bli pank, eller att det ska ske någon miljökatastrof eller komma terrorister osv osv osv osv osv osv. Det kan se ut på väldigt många olika vis, men konsekvensen brukar bli att man blir lite skrajsen och kanske håller sig närmare hemknutarna ett tag. Man blir försiktigare, vilket säkert sparar in ett och annat dödsfall, och säkert börjar man igen uppskatta barndomshemmet, föräldrarna osv lite mer igen ett tag. Samma rädslor, tex dödsångest, kommer också under olika skeden av den tidigare barndomen, tex runt 7-årsåldern när barnet taget ett nytt hopp i självständighetsutvecklingen när de börjat förskolan/skolan.

Den här rädslan du känner nu hör alltså till din utveckling. Alla tonåringar känner den inte lika starkt - och vissa skulle man kanske önska att kände den lite mer så att de blev lite försiktigare med sina liv - och ofta går den bort på några dagar eller veckor, högst månader. Under tiden så kan du försöka ha lite medkänsla med dig själv. Det är okej att vara rädd, även när förnuftet försöker påstå att du är löjlig och att sannolikheten att du tex skulle få andningsstopp är så yttepytteliten att du har bättre chans att vinna på lotto. Visst ska du låta förnuftet få mera taltur i din skalle än rädslan, och naturligtvis ska du inte mata rädslan genom att hitta på femtielva nya argument till varför du nog kommer att falla död ner imorgon dag. Men du får känna vad du vill, det är bara du som kan bestämma det.

Och så kan du ju försöka använda rädslan lite istället för att låta den styra dig! Ta vara på livet extra mycket nu: krama din mamma och känn hur bara hon kan dofta, sätt dig ner och prata om ditt och datt med pappa och njut av hans sällskap, här av dig till vänner du tänkt att du ska ringa, gå i bastu/simma/far ut och springa/se på solnedgången eller annat skönt och riktigt känn hur det känns mot huden... Mindfulness, kallas det visst, att försöka leva i nuet och njuta av de små sakerna i livet! Livet består ju ändå inte av de där stora händelserna som jul eller favoritartistens konsert, utan om alla de där små stunderna i vardagen. Bejaka livet, så får du se att ångesten lättar. Kommer den ändå tex när du ska somna, så gå för all del till mamma och säg hur det känns. Se, en av de stora hemlisarna med hur livet funkar är att vi faktiskt aldrig behöver vara ensamma med våra känslor. Du behöver inte vara ensam med din rädsla, utan delar du den med någon så blir den mycket mindre. De kanske försöker trösta genom att säga något förnuftigt, men ofta hjälper det bättre att bara sitta tillsammans med någon när man är rädd. Kanske göra något tillsammans, som att koka varm kakao och se på fjolliga katter på YouTube? Och somna med lampan på sedan.

Sov gott, vännen <3. Kram, Liselott