HÄÄÄLPP

Hej ...!

Äsch, det här låter inte bra! Man ska ju nog kunna trivas hemma och man ska ju inte behöva känna sig dåligt behandlade av sina föräldrar. Det här borde ju vara skåpmat för alla, men av olika anledningar fungerar det inte alltid i verkligheten så där som det borde. Livet ser inte alltid ut som det borde, så där som vi föreställer oss att Den Lyckliga Familjens liv borde se ut. Ibland är det kanske just det som är problemet, att vi tänker mer på hur det borde vara än ser vad vi verkligen har och försöker göra det bästa av det. "Nothing screws us up more in life than the picture in our heads of how it´s supposed to be" ( ungefär Inget i livet gör oss knäppare än bilden i våra huvuden av hur allt borde vara) är ett av mina favorituttryck.

Problemet med det här är att alla i en vanlig familj brukar ha lite olika bilder av hur det borde vara. De bilderna baserar sig då såklart på vad de olika familjemedlemmarna vill ha åt sig själva, hurudana deras idealliv ser ut. En mamma kanske vill ha vissa saker ut av sitt liv, och vill därför att de andra familjemedlemmarna ska fungera på ett visst sätt för att hon ska få ha det som hon vill ha. Det är ju till en del nog rätt och riktigt, hon behöver vissa saker för att må bra och tycka att livet är finfint. Detsamma gäller ju för dig, det gäller för alla. Konflikten uppstår först när det är jättestor skillnad mellan tex vad du vill och vad dina föräldrar vill. Så utan att nu veta desto mer om vilken typ av problem ni har i familjen, så är det kanske där ni alla behöver fundera lite mera. Vad är det olika familjemedlemmar behöver PÅ RIKTIGT och var går det snett? Varför får inte alla det de behöver? Vad är det du behöver för att må bra och bli nöjd med ditt liv?

Följande frågor blir då: hur viktiga är de saker som du stör dig mest på att inte möts av din familj? Hur realistiska är dina krav? Vad är det som gör att du inte får dem mötta? Vi har ju svårt här på Decibel att kunna säga ett endaste dugg om just din situation, tex om dina föräldrar kräver vettiga saker av dig eller om de är orättvisa eller till och med misshandlar dig på något sätt (misshandel är inte bara att slå, utan kan även vara att missbruka sin makt, ge för lite mat eller ge orimliga straff). Ser man ordagrant på din fråga, så sku det ju kunna handla om att dina föräldrar håller dig som slav instängd i källaren, eller att de glömmer bort att ge dig mat eftersom de ser dig som luft. Om det var frågan om så allvarliga barnskyddsbrott, så skulle vi tala om polisanmälningar eller barnskyddsanmälningar och sådant.

Vi tar nu ett låtsasexempel från en helt vanlig, österbottnisk familj här för att beskriva hur en normal tonåring ändå kan känna sig fel behandlad av föräldrarna:

Säg att en tonårstjej känner att hon behandlas som luft för att hon inte får göra de saker hon skulle vilja göra, tex fara på fester eller resor eller ha vissa fritidsintressen eller kläder. De här sakerna är viktiga för henne, i hennes värld spelar de roll. Men kanske hennes föräldrar inte kan ge henne de här sakerna för att de helt enkelt inte har pengar till det. För tjejen känns det då som om att de inte bryr sig om hennes behov, fastän hon nog ändå på något plan förstår att orsaken är familjens otillräckliga ekonomi. Det känns ändå som om de inte skulle ta henne på allvar, inte ser henne, eftersom hålet som behovet skapar ändå ekar tomt. Att få höra "vi har inte råd" hjälper liksom inte. Känslorna går före förståndet, helt enkelt, och allt känns orättvist och uselt, vilket gör att hon blir arg och frustrerad. I de här fallen kan det tex hjälpa att familjen sakligt och lugnt sätter sig ner och föräldrarna förklarar vart alla pengar går, tex genom en tabell över utgifterna, och att man tillsammans kanske kan göra en plan för att spara ihop till något av det som önskas, bestämmer tillsammans vad som pritoriteras och kompromissas om osv. 

Vi tar ett annat exempel, en tonårstjej som känner sig som en slav för att föräldrarna tycker att hon ska utföra en del av hushållsarbetet hemma. Kanske mot en veckopeng eller för att de anser att "hon är stor nog att börja hjälpa till här hemma". Det är en väldigt klassisk replik i många tonårshem. När man haft litet att göra och någon ger en mera att göra plötsligt, så blir de allra flesta människor irriterade. Ingen gillar att få mera uppgifter eller arbete, det är likadant i skolan och på arbetsplatser, för människan är nog av naturen ganska lat och bekväm av sig. Ju äldre man blir, desto mer fattar man ju nog att man inte har något annat val än att tex jobba för att få pengar, men det betyder inte att det någonsin är speciellt kul att göra tråkiga arbetsuppgifter som just hushållsarbete. Känslan hos en tonåring är ofta igen att man utnyttjas, måste göra sådant man inte vill, tvingas eller hotas, fastän de nog förnuftsmässigt igen förstår att det här tex är bra att kunna sedan när man ska flytta hemifrån. Så då blir det ofta en massa trots mot tjatet, uppror, sökande efter sätt att slippa undan och kanske ett ständigt dåligt samvete när man drar sig för att tex sätta i tvättmaskinen som mamma sa att man måste. Igen är kanske en lugn diskussion lösningen, att man tillsammans fördelar hushållsarbetet, kompromissar och väger ansvar och friheter/belöningar enligt ålder och förmåga.

Det där var som sagt vanliga problem i tonårsfamiljer, det kan ju vara mycket värre också. Då kan man nog behöva hjälp utifrån för att få ordning på både vardagen och relationerna. Är det frågan om någon form av misshandel (tex verbal, att det skriks mycket och slängs fula ord hit och dit), om dåliga hemförhållanden (tex fattigdom) eller problem som alkoholism, psykisk sjukdom eller liknande, så kan alla familjer i första hand få hjälp av socialens familjerådgivning. De i sin tur kan ta hjälp av allt från psykologer till jurister, men sossens främsta mål är alltid att se till att barnen i familjen har det så bra som möjligt. Därför är det tex som riktigt sista utväg, när allt annat är prövat, omhändertar barnen (tar bort barnen från familjen) och placerar barnen tex på barnhem eller ungdomshem. Man ska inte vara rädd för att ta kontakt med sossen, de ger gärna också bara råd och vägledning utan att man direkt behöver bli en klient hos dem. Exempelvis kan man ringa socialjouren i Österbotten om man behöver råd och stöd på kvällar, nätter och helger. Men jag håller tummar och tår att det inte är så illa i er familj <3

När du är upprörd, ledsen eller känner dig fel behandlad, så lönar det sig ändå alltid att tala med någon om det. Det kan vara skolkuratorn, men också en favoritlärare, en kompis morsa, ungdomsledare, fotistränare, skolcoach eller skolgångsbiträde eller vilken annan vuxen som helst som man har i sin närhet. Okej att vuxna kanske säger saker som att det är normalt att det bråkas och tjatas i en tonårsfamilj, men på något plan förstår de nog alltid, kan lägga sig in ens situation och trösta, ge råd och lyssna.

Stoooor kraaaaam, Liselott