Hjälp.

21.10.2018
Jag mår så fruktansvärt dåligt, jag vet inte vad jag ska ta mig till längre! Jag förstör bara för mig själv hela tiden. Jag klarar inte ens av att gå till skolan, det förklarar ju en del. Jag har inga rutiner kvar utan ligger mest hemma och isolerar mig från omvärlden. Under dom senaste dagarna har jag även börjar fundera väldigt seriöst på att ta mitt liv. Jag ser liksom ingen anledning till att fortsätta leva såhär, att må såhär fruktansvärt dåligt som jag gör. Nu vet jag att någon som läser detta tänker, men det kommer ju bli bättre! Men nej, nej. Jag har mått såhär i flera år, vissa perioder är bättre ja men sen faller jag tillbaka igen och det blir aldrig bättre helt enkelt.. Jag vet inte ens om jag vill att det skall bli bättre, för vad är meningen med livet ens? Jag fattar inte? Att må skit, kämpa och sedan bara..dö? V
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

26.10.2018

Hej V!

Ursäkta att du fått vänta så! Vi har problem med e-posten, så vi ser inte när frågorna kommer in, utan först sedan när vi i tur och ordning har öppnat dem i webbprogrammet. Förlåt, det ska inte vara så här och IT-gubbarna jobbar på saken! Så snälla tro inte att vi dissat din fråga, absolut inte!

Vännen, nu är det bara så att du behöver ordentlig hjälp. Det här är odiskutabelt, det finns inga förklaringar eller ursäkter för att du inte skulle gå och prata med någon nu. Det kanske du redan gör, men då borde den människan fatta att du behöver mer hjälp än vad hen ger. Och pratar du inte med någon, så måste du göra det nu.

Se, ingen människa förtjänar att bara rasa längre och längre ner i gropen utan att bli uppfångad och uppdragen ur gropen. Inte heller du. Det finns helt enkelt inte en endaste människa i världen som inte skulle behöva få leva. Du är värdefull, ditt liv är värdefullt - bara genom att existera har du rätten att fortsätta existera och ditt liv i sig förtjänar att levas. Jag förstår att det känns mörkt nu och varit mörkt i perioder under flera år, men det betyder verkligen inte att det alltid kommer att vara så. Vi människor har en tendens att försöka skapa oss en bild av framtiden på basen av dåtiden, på basen av allt vi hittills varit med om. Det gör vi såklart därför att vi inte är synska och kan se in i framtiden. Men faktum kvarstår att vi inte har en aning om hur framtiden kommer att bli! Så när folk säger att det kommer att bli bättre, så menar de egentligen att din framtid har möjligheten att bli ljus. Din framtid kan bli hur bra som helst.

Men det beror på vilken väg du väljer att gå. Och precis som med allt annat i livet, så är det inte så lätt att veta själv vilken väg man ska gå. Det kan vara oerhört svårt att ens ta ett steg åt ett lite annat håll än ditåt tårna pekar just nu, så då behöver man en guide. En karta, en reseledare, en person som visar vägen åt en. Vi människor är inte alls uttänkta att vandra alldeles ensamma, utan tanken är att det ska finnas andra som handleder en i livet, speciellt när vi håller på att rasa ner i diket. Vi förväntas ju inte lära oss spela gitarr eller räkna algebra bara av oss själva heller, så vi behöver livslärare. Det är en sådan jag vill att du ska hitta nu. Någon som berättar hur människan funkar, ger råd, stöd och metoder för hur du ska slippa upp ur gropen, någon som faktiskt drar dig uppåt. Men för att så ska kunna ske måste du berätta hur du mår, vad du tänker och känner och hur det får dig att reagera. De är ju inte tankeläsare och de kan inte jobba med mer än du ger dem att jobba med. Men de finns där för dig!

Så nu sträcker du ut handen och ber om hjälp. Ja, jag vet att det är tungt. Ja, jag vet att du misströstar. Jag vet att du helst bara skulle vilja låta dig själv rasa ännu längre ned i gropen - för det verkar lättare på alla sätt och vis. Det är ju ändå faktiskt också ett symptom på depression att vilja dra sig undan folk, inte orka vara social eller förklara och berätta - det tar emot att ens börja boka tid någonstans och sedan ta sig till den tiden. Men när du vet det, att det hör till sjukdomsbilden, så hoppas jag att du kan samla dig så pass mycket att du tar dig över det hindret. Försök att hitta din självbevarelsedrift, den finns nog där under alla tunga känslor, och använd den som drivkraft för att ta dig fram till hjälpen. Det hjälper också förhoppningsvis att veta att depression är en sjukdom! Det är en sjukdom och därför går den att både lindra och bota. Men precis som med många andra allvarliga sjukdomar, så måste man söka vård för den. Du har prövat bli frisk på egen hand, men nu behöver du vård.

Det finns ett flertal bra ställen runt dig nu där du kan få hjälp. Din hemort hör till Social- och hälsovårdsverket i Jakobstad och därför har du rätt att gå till Ungdomsstationen Fiilis och till mentalvårdsbyrån. Gör det igen om du gjort det förr. De kan hjälpa dig att få tid till en psykolog, få medicin om så behövs, det där ser ni när du kommer dit. Bara låt dem få ta hand om dig nu, vännen! Du ska inte behöva bära dig själv på dina egna axlar, du ska få bärhjälp!

Stooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaam, Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hur tar man första steget om hjälp? Jag har försökat jätte många gånger men det känns verkligen omöjligt. Jag får aldrig några ord ur mig och jag vågar inte fråga om hjälp heller för jag vet ändå att ...
Läs mera

Hej decibel vi är en stor kompisgrupp där en inte mår så bra och vi vill hjälpa henna men vet inte hir
Läs mera

Hej jag undrar vart jag skall vända mig med mina jobbiga tankar som liknar ätstörning och depression och jag har även självskadebeteende. Finns det någonstans jag kan vända mig utan att mina föräldrar...
Läs mera

Hej!
Jag sku vila fara å prat med nån om ångesten som tynger mej, å har funderat på att fa till psykososiala centret i Jakobstad, men hur tar jag kontakt dit, vill helst int ringa så går de att boka ...
Läs mera