Ingen psykolog

Hej!

För det första (fastän det kommer att låta lite klyschigt, men): JÄTTEBRA att han kunde öppna sig för dig och ofantligt, otroligt bra att du orkar lyssna och stöda. Vi förstår absolut hur tungt det är för dig, men det är så fantastiskt bra att du finns där för honom. (här kommer klyschan, men det är sååå sant:) Vi önskar verkligen att alla som har det jobbigt hade en vän som du!!! På allvar!!! Vad ska vi skriva för att du ska förstå hur stort och viktigt och vackert det här är...

Men som sagt, vi förstår absolut att det här är väldigt tungt för dig. Att bära någon annans olycka och psykiska illamående är en av de tyngsta saker man kan gå igenom för någon annans skull. Det är svårt att inte låta det nöta ner ens egen energi, svårt att inte ta det personligt, svårt att inte känna sig hjälplös, svårt att inte till och med smittas en smula av det negativa och svårt att fylla på sin egen brunn av energi och lycka. Det är inte du som har det svårt, men samtidigt blir det lätt lite så ändå. Det är inte så lätt att tex njuta av sitt eget liv när en som står en så nära har det så väldigt jobbigt, inte lätt att hitta balansen mellan engagemang och empati och avstånd och objektivitet. Och det är verkligen INTE lätt att veta vad man ska säga, vad man ska ge för råd, vad som kan trösta och vad som kan hjälpa. Vaddå, de flesta av oss är inte utbildade psykologer som vet vad man ska säga i sådana här situationer. "Vanliga medmänniskor", tex kompisar, har inte utbildning eller erfarenhet eller vet hur alla känslor, psykologiska tillstånd, sammanhang osv fungerar. Oftast kan man inte göra mera än att lyssna, finnas där för den som har det tungt, kanske hjälpa till med något praktiskt och bara försöka acceptera. Vi kan oftast inte ens förstå vad den andra personen går igenom, ingen annan än han själv kan veta det. Men ändå gör vi vårt bästa för att kompisen ska må bättre - något annat kan vi inte göra, känner vi oftast. Precis som du nu.

Men det smarta vore att du också fick någon att prata med, någon att liksom lasta av dig på allt det som han lastar på dig. Få ge det vidare. Få någon som i sin tur kan hjälpa och stöda dig. Någon som kan förklara saker för dig så att du också förstår mera av hans situation och tipsa dig om hur du kan orka och få mer energi. Se det lite som att du nu använder en massa energi på att hjälpa honom, vilket han såklart är värd. Men samtidigt sinar det ju i dina lager, då blir du själv också allt mer tömd. Så du behöver få lagren påfyllda. Visst hjälper det att göra sådant som du själv njuter av, som du brukar få energi av, men om du inte får stöd, förklaringar och metoder att själv fungera och tänka enligt, så är det som om dina förvaringsutrymmen skulle läcka, så att energin rinner ur dig ändå.

Du skriver att ni ännu inte fått komma till kuratorn och vi hoppas verkligen att det sker snart. Men du kunde också gärna be om att få tala med kuratorn för egen skull. Kuratorn förstår absolut hur tungt det är att vara någon annans krycka och vet att även du behöver få prata igenom det här (för att det inte ska suga energi och lämna och gnaga i dig). Det är helt normalt att närstående och anhöriga till de som har det jobbigt, oavsett vilken typ av jobbigt det är (cancer, psykisk sjukdom, drogproblem, skilsmässor osv) också får hjälp. De som sysslar med psykisk hälsa vet att ni "stödpersoner" är minst lika viktiga som de som har själva problemet. För att du ska orka med det här och själv må bra, så strunta i sådant som stolthet, "man ska klara allt själv" och "äh det är bara pjoskande" och känslor som skam och obehag - och så pratar du också med någon! Pratar du med samma kurator som din kompis, så har ni fördelen av att hon känner till hans story också. Huvudsaken är dock att du pratar med NÅGON, även om det gärna får vara någon professionell det också, som verkligen har objektiviteten och metoderna och kunskapen att hjälpa.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena