Ledsen utan orsak, först nu?

Hej Nittonåringen!

Först: beklagar att du känner att humöret går upp och ner och att det gör dig orolig. Vi kan dessvärre inte heller veta vad som "felas" dig - vem skulle kunna det utan intervjuer, undersökningar osv. Det går ju inte alltid att liksom dra alla som beter sig på ett visst sätt över en kam och stämpla dem i pannan med en eller annan "diagnos". Men vi kan ju fundera lite med dig om olika tänkbara förklaringar, kanske någon av dem plötsligt makes sence eller ger dig någon idé om vad som kunde undersökas lite närmare.

Vår första tanke var ändå: jamen tänk om du bara ÄR sådan som person, en person vars humör helt naturligt går upp och ner och hit och dit. Vissa människor är lugna som filbunkar för det mesta och har ett rätt jämt humör, andra har humör som formen av en blixt och känner snabbare och starkare olika känslor. Kanske du bara har ett lättsvängande humör? Är det så fel då? Och i så fall kanske det handlar mera om att lära sig leva med sina personliga egenskaper och slipa ner dem så att de går att leva lätt med, istället för att försöka bota något som egentligen inte är sjukt på något vis?

En annan möjlig förklaring har med hormonerna att göra, precis som dina pubertetstankar. Visst är det vanligt att man reagerar med humörsvängningar på hormon-tornadon i kroppen då - men hormonerna förändras nog under livets gång. De blir inte "färdiga" bara för att man kommit ur tonåren utan kan nog förändra även hos en vuxen kvinna. Extra mycket brukar hormonerna påverka humöret när man är gravid, men nog kan de liksom utan synlig orsak också förändras. Du kanske ännu/igen har något hormonellt på gång i kroppen som du reagerar på? Märker du annars några skillnader under menscykelns gång, som tex mera lättsvängande humör i samband med ägglossningen eller PMS?

En tredje tänkbar förklaring är att ditt liv långsamt förändrats till något som helt enkelt gör dig känsligare till humöret. Att du undermedvetet reagerar på något... Något missnöje? Någon stress du blivit för van med så att du nästan är blind för den, men som ändå påverkar dig i långa loppet? Någon otillfredsställelse, tex med hur det tog slut mellan dig och killen? Om ni fick ett dåligt avslut på relationen och kanske fortfarande har ouppklarade känslor eller trådar, så kanske det lämnat att mala på i bakhuvudet på dig? Eller kanske du reagerar på ensamhetskänslor med många olika "synligare" känslor som irritation eller sorgetecken som gråt? Eller kan det vara frågan om att du nått någon form av brytningsskede i livet? Du är förbi tonåren men kanske inte helt vuxen ännu, och det brukar ju krävas en hel del att ta sig igenom det skedet av livet. Det kan vara rätt tufft att ställa sig på egna ben, börja staka ut sin egen framtid, kanske hitta nytt umgänge eller flytta hemifrån... Man kanske inte tänker så noga på det när man är mitt i det, men det kan likväl påverka ens känslovärld.

Känns någon av de här sakerna vi räknade upp som att det kunde finnas någon sanning i dem? Det är bara du som kan veta. Oavsett vad det är frågan om, så kan det hjälpa att få ur sig en del av det, tex genom att prata med någon man har förtroende för (kompis, förälder, till och med terapeut), skriva dagbok eller sångtexter eller kanske "meditera" under promenader, yoga eller liknande kontemplerande. Vad brukar fungera för dig när du känner dig lite öm i själen? Det behöver ju inte heller alltid vara något direkt fel med att gråta. Att gråta kan också vara en ventil för stress eller för andra kämpiga känslor.

Hoppas du blir bekväm med dina känslor snart och har en ljuvlig sommar!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och hälsovårdaren Annika