Mår så jävla dåligt

Hej!

Voj vännen <3 Var inte så hård mot dig själv. Jag förstår absolut din frustration över att ditt dåliga psykiska mående inte vill gå över och jag tror att det till och med är en helt naturlig del av sjukdomsprocessen. Nästan vilken sjukdom man än har, så kommer det sämre tider igen på vägen mot tillfrisknande, det kommer vissa skitdagar och bakslag och det tär på humöret. Minst sagt. Och på orken och tålamodet och motivationen att bli frisk. Men efter varje låg period, så brukar man märka att de bättre dagarna brukar vara bättre än de föregående bättre dagarna, att det ändå hela tiden går mot det bättre. Efter ett par gånger med skitdagar så lär man sig också att de går över, det kommer nya bättre dagar, så det är bara att försöka härda ut, ta sig igenom svackan.

Har man dessutom fått en massa metoder och redskap för hur man borde tänka och vad man borde göra för att slippa (eller åtminstone underlätta) de dåliga dagarna, tex av psykologen eller andra terapeuter man träffat under sjukdomstiden, så kan man försöka med dem igen. Vad sa tex din psykolog då förr att du skulle göra för att börja må bättre? Vilka saker skulle du göra, vilka tankar skulle du tänka, vilka saker skulle du undvika? Försök att fräscha upp de råden och instruktionerna igen. De kanske fungerar betydligt bättre nu när du dels är både mognare och mer erfaren och dels mår lite bättre i grunden än vad du gjorde då när du först fick de här råden. Rätt som det är skulle det kanske inte vara så illa med typ ett telefonsamtal igen till din gamla psykolog bara för att friska upp minnet - inte alltså för att påbörja en ny behandlingsperiod eller något långvarigt. Jo, det här kanske låter jobbigt, men du skriver att du vill börja må bra igen, och det här är något konkret du kan göra. Du har ju säkert redan hört vad du borde göra för att må bra, och nu är det läge att på allvar använda de råden och metoderna. Det är nu de behövs som mest för att du ska fortsätta bli friskare, och det är alltså troligen också nu de har bäst effekt.

Motsatsen är såklart att ge upp och låta dig själv falla ner mot botten igen. Det ser alltid så himla enkelt ut att bara släppa taget istället för att orka kämpa på i uppförsbacken. Men du vet ju bättre. Du vet ju hur lång väg det är uppför backen igen och hur j*vligt tungt det är. Men se hur högt upp i backen du redan kommit! Se hur långt du klättrat! Ge inte upp!

Men du kan ju nog försöka jämna ut framför dina fötter lite, göra det lite lättare för dig själv att klättra vidare. Berätta för kompisen att du har svårt med att sitta och vänta, att du blir ledsnare av det. Jag tror att alla blir ledsna eller irriterade av att vara tvungna att sitta och vänta hela dagen på någon som inte ens behagar meddela när hon tänker komma, men du blir extra mycket påverkad av det. Berätta för pojkvännen hur din depression har fungerat och hur olika saker han gör och säger får dig att reagera. Berätta för honom hur du önskar att han skulle bete sig - nä, han kanske inte bara inte vet så mycket om psykisk ohälsa, han är dessutom inte heller tankeläsare. Förklara - det finns nog ingen genväg runt det. Och berätta för dina föräldrar att du går igenom en lite sämre period igen och behöver lite extra stöd och pepp och kärlek av dem nu igen för att orka fortsätta klättra uppåt.

Jag vet att du säkert önskar att jag skulle ha någon magisk lösning på alla dina problem, något som genom ett trollslag skulle få dig att må som en prinsessa igen. Men du vet ju nog att något sådant inte existerar, utan det enda som funkar är att kämpa på. Ingen annan kan få dig att må bra, det kan bara du göra. Ja, livet är orättvist när vissa möter sådana här svårigheter som du gjort nu - men det gör dig ju stark, det vet du ju. Du har muskler att tampas med svårigheter med som få av dina jämnåriga har. Så spänn musklerna nu, vännen, och ta dig igenom den här down-perioden <3

Hälsar Liselott