Jag känner mig så skyldig! Och det går inte om!
Hur ska jag nu förklara det här på ett förståeligt, vettigt sätt..
jag är så snabb att ta på min skulden för något, vad det än är. Jag är rädd för att säga nej/emot, även om jag med tänder och klor försöker bevisa åt mina vänner att jag kan säga nej åt dem.
Ex. Om jag behöver bilen för att hämta min pojkvän så frågar jag av mamma om jag får ta bilen. Hon frågar (något irriterat, för det här händer ofta) varför han inte kan köra själv om han ändå ska hit, det är ändå en ganska lång väg till honom och tillbaka. Jag står och blinkar och vill be om ursäkt för en sådan dum fråga. Jag säger åt honom att tyvärr, det blir inte av idag/ikväll, han frågar varför och moittar emot, jag går till mamma igen, och saker och ting eskalerar därifrån. Mamma blir irriterad på mitt tjat, jag förmedlar mellan henne och min pojkvän, jag blir ledsen för jag vet att båda är missnöjda, och så sitter jag här och ångrar att jag inte kunde säga nej åt min pojkvän från första början, när jag ändå visste att mamma inte gillade idén.
Min pojkvän frågar om jag kan tänka mig att köra när vi (ett kompisgäng) ska träffas, jag går med på det, jag ska ju ändå inte dricka. Dagen blir till kväll, kväll blir till natt, jag vill åka hem, men säger inget åt mina kompisar för jag vill inte förstöra deras kväll.
Jag säger det inte åt kompisarna, pojkvännen eller föräldrarna, men jag har otroligt svårt att säga nej, för det känns hela tiden som att alla blir irriterade på mig om de inte får som de vill (De blir såklart inte irriterade, men jag har dessa små gnagande känslorna..). Det är stressigt, och jag känner bara att för varje gång vi träffas blir jag mer och mer motvillig och gladare åt att ha ett jobb som ursäkt att neka en träff..
Det där var de lättare sakerna, nu till det svåra.
Jag tycker verkligen verkligen inte om konfrontationer eller bråk. Jag kan vara på sidan om och försöka trösta, inga problem, då gör jag nytta. är jag inblandad i problemet, dö blir det hemskt. Jag försöker inte förklara mig, jag vill höra motpartens synvinkel och åsikter. När jag hört det så mår jag så dåligt att mina ursäkter känns så onödiga. Vad har jag för rätt att försöka försvara mig och förklara mig, när jag helt klart har sårat eller irriterat min kompis/pojkvän/förälder/kollega, etc.
Så jag försöker inte ens, ber om ursäkt, medan de bara öser på om varför de tycker att jag gjorde fel, och jag bara nickar och vill förstå deras synvinkel.
När jag är inblandad i ett argument eller i ett bråk så kan jag inte anklaga motparten, jag kan verkligen inte, för jag skulle känna mig som en sådan skitstövel. Så istället blir det jag som tar skulden, tar ilskan/besvikelsen/sorgen, och försöker lära mig till nästa gång.
Värre blir det då jag äntligen tror att motparten har sagt sitt och fått fram allt, jag börjar slappna av och tror att jag får smyga iväg i min ensamhet, men nej, då kommer det någon minut senare "Jag fattar bara inte....", "Alltså.....", "Förklara bara...." eller något sådant, som gör att jag måste börja tala, eller bara vet att det hela inte är över, och så blir bet bara ännu värre i slutändan.
Det slutar med att jag börjar gråta när jag väl är ensam, för jag känner mig så otroligt dum. 'Hur tog jag inte detta i beaktande? Hur tänkte jag inte på hur denne skulle tycka om det här?' jag utgår så så ofta från var de andra vill, tycker, önskar, att jag har jätte svårt att ta mitt eget i beaktande, för jag vill så gärna göra alla andra nöjda. Så istället för att båda blir si-sådär nöjda så vill jag göra de andra nöjda, medan jag själv blir missnöjd, i tysthet.
Jag är så rädd för en konflikt/konfrontation av något slag. Alltså, jätte rädd, sjukt obehag. Ge mig spindlar, ge mig höjder, men inte et konflikt...
Så, allt detta leder då till att nu när jag vill fråga av föräldrarna om jag får bilen ett par timmar så måste jag bygga upp modet i flera minuter på förhand, speciellt om det gäller min pojkvän.
Planerar jag att av en giltig orsak avboka min träff med pojkvännen måste jag flera minuter på förhand bygga upp argument och mod, för han kommer bli besviken och försöka med allt han har hitta ett sätt att träffas (som oftast innefattar att jag behöver bilen..).
Har jag köpt fel sorts deodorant åt mamma stålsätter jag mig för en suck.
Säger jag år pojkvännen att jag glömt att fråga föräldrarna om bil/villa/vad det nu är förbereder jag mig på en smått besviken kommentar.
Jag har berättar hur stressigt allt det här är åt min pojkvän, och han förstår, men han vill samtidigt "härda" mig, vilket jag stark tror att inte går, inte med hans heti metoder. Han är själv väldigt(extremt) argumentativ av sig, vilket ofta ställer mig mot väggen. Han gör det utav kärlek, men verkar inte inse hur jobbigt det kan bli för mig. Och jag då kan inte säga att det blir jobbigt, för jag vet att han tycker att diskussioner och sådant är intressant och lärorikt och kul, och jag vill inte förstöra hans roliga. Jag har delvis berättat åt mamma, men inte allt, för jag vet att hon skulle ta på sig så mycket av min osäkerhet och skylla på sig själv, för hon kan vara rätt så sträng och har ett hett temperament, så hon skulle då skylla på sig själv för att jag inte tål konflikter. Jag vill inte utsätta henne för det, så jag säger inget.
När någon kommer till mig och inleder meningen med "Varför" eller något liknande, så ringer genast alla jävla alarm jag har, för jag är rädd att jag ska bli anklagad för något (ens något så litet som 'Varför tog du den där vägen?:)' får mig att kura ihop), eller i värsta fall behöva förklara mig.. Den skyldige
Caroline svarar
Hejsan vännen!
Det låter som att du har ganska så höga krav på dig själv och vill göra alla andra nöjda. Men det är någonting som går att ändra på, bara du vill. Konflikträdsla är också ett vanligt fenomen, men även det är något som går att jobba med om man vill. Tror du att det finns någon speciell orsak till att du är så konflikträdd, kanske något som hänt tidigare? Eller kanske du skulle behöva förbättra din självkänsla lite grann, för att inse att dina behov, åsikter och tankar är precis lika viktiga som alla andras. Och allt är inte ditt fel, tvärtom verkar det som att du försöker ditt allt för att vara andra till lags. Problemet med det är att du själv far illa, och inte mår så bra av detta. :/ Angående konflikterna så behöver man inte alltid ha en massa argument och förklaringar, det kan räcka med att säga kort och konsist att nej nu är det såhär och jag vill inte diskutera detta mera. När andra märker att du börjar att stå på dig så blir det säkert lättare för dig också att säga vad du tycker.
Det är som du själv säkert har märkt, omöjligt att alla ska vara nöjda i alla situationer, och hur du än försöker så blir det inte alltid bra för alla parter. Det är bra att bry sig om andra, men du ska inte sträva efter att göra andra nöjda till vilket pris som helst och på bekostnad av ditt eget välmående <3
Kan inte din pojkvän själv köra hem till dig eller ha någon att skjutsa honom? Det är inte så bra att du skall känna dig ''tvingad'' till att hämta honom varje gång och att du måste förhandla med din mamma om att låna hennes bil dessutom. Kan du åka till honom istället ibland? Går det bussar eller liknande? Och jag tycker nog att du kan säga till din pojkvän att det är jobbigt för dig, och att hans försök att "härda" dig inte fungerar. Att ni är olika helt enkelt och att det som fungerar för honom kanske inte fungerar för dig.
Du är inte ensam om att ha svårt att säga nej, och att vilja vara snäll och försöka göra andra tillfredsställda. Men till slut så orkar man inte mer, man börjar må dåligt själv och blir istället lätt "överkörd" av andra. Det är förståeligt att vilja känna sig omtyckt och finnas där för andra, men det är inte hälsosamt om det tar över dina behov och ditt välmående.
Mitt tips till dig är att försöka börja stå på dig lite mera, säg vad du tycker, och vad du vill. Det kan kännas jättesvårt, men börja försiktigt och se att du så småningom växer och vågar mer och mer. :) Enligt texten känns det som om du har en tendens att tänka och analysera en del, samt att du har mycket du funderar på. Som jag skrev tidigare, så tror jag att du skulle må bra av att gå och prata med någon, för att lätta lite på trycket och inte vara tvungen att bära på alla dessa tankar själv. En psykolog eller kurator kan lyssna och hjälpa dig. Och tillsammans kan ni jobba med att förbättra din självkänsla, konflikträdsla, sänka kraven du har på dig själv och så vidare. :)
Hoppas att jag kunde hjälpa dig med mitt svar. Tro på dig själv och tänk på att du är värdefull precis som du är!
Somriga hälsningar från Caroline
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar