Svårt

Hej 1234!

Äschdå vännen, att du känner dig orkeslös nu - helt oavsett vad man väljer att kalla orkeslösheten. Alla önskar vi ju att vi alltid skulle ha energi, glädje och livsgnista att ta ut det bästa ur livet med, men tyvärr är ju inte livet rosendoft och klackarna i taket hela tiden. Livet går i vågor, med bättre och sämre tider, mer och mindre energi osv. Och då kommer vi automatiskt till den bästa beskrivning av depression som jag nu hört i alla fall: att livet nog fortsätter att gå i vågor, men vågorna befinner sig bara mycket längre ner än normalt, som om det var riktigt lågvatten vid stranden. En deprimerad person känner nog också exempelvis glädje och kan skratta emellanåt, men glädjen är inte bara alls lika stark och sprudlande som förr och skrattet varar inte lika länge. Likaså är vågdalarna lägre ner än normalt och i värsta fall kommer bottenslammet fram i dagen och stinker (ångest, sorgsenhet, håglöshet, riktigt negativa tankar, hopplöshet osv). En alternativ beskrivning är att man nog känner samma känslor som förr, men ändå som om det skulle ligga en våt, grå yllefilt över allt och tynga ner det.

Faktum är att vi alla upplever en depression på olika vis, eftersom vi alla är olika, lever i olika liv och omges av olika människor, situationer, händelser osv. Inte visar vi ju ilska allihopa på samma sätt heller, så varför skulle vi då göra det med andra känslotillstånd? Fast en renodlad depression räknas nog inte längre som bara ett känslotillstånd, utan som en sjukdom med tillhörande symptom. Vi har bra beskrivningar av skillnaderna mellan deppighet och depression samt råd om när man behöver börja ta det på allvar och söka vård för depression. Där ser man bland annat att en depressionsdiagnos blir det tal om först när det "gråa tillståndet" hållit i sig i mer än två veckor i sträck och att man oftats börjat visa fysiska symptom, som sömnlöshet eller ständig trötthet, diarré eller förstoppning, aptitlöshet eller önskan att tröstäta osv.

Det är skäl att vara medveten om det här, eftersom depression är så "trendigt" nu, man hör överallt om det. Därom tvista de lärda om det faktiskt är så att antalet deprimerade ökat lavinartat eller om det delvis också är så att mörkertalet allt mer kommit upp i dagsljuset (alltså att folk som är/har varit depreimerade nu först fått det diagnostiserat). Detta i och med att så många talar allt öppnare om det, förmågan att känna igen depression har förbättrats både bland gemene man och vårdpersonal och olika "arter" av depression definerats bättre, som tex utmattningsdepression och årstidsbunden depression. Men ju bättre känt något blir, desto fler är det också som tar misste och tex överreagerar eller feldiagnostiserar (främst sig själva då). Depression är ju allvarligt, men det finns en lång gråskala av olika nivåer av deppighet, nedstämdhet och orkeslöshet före den.

Ett sätt att försöka utesluta depression - och samtidigt faktiskt förebygga den, åtminstone hindra att en tillfällig nedstämdhet blir långvarig eller allvarlig - är att gå igenom grundbehoven i livet och kolla att de är okej. Det här gäller såklart även för orkeslöshet. Det är märkligt hur vardagliga småsaker kan påverka humöret, men av någon anledning glömmer vi oftast bort eller struntar i basic saker när vi redan är lite nedstämda/ledsna/orkeslösa. Det är exempelvis så lätt att ge efter för aptitlösheten när vi är deppiga och låta bli att äta, eftersom det ändå inte smakar. Men alla vet vi ju vad hunger gör med humöret: allt känns genast mycket jobbigare, mer negativt, mer nedslående eller irriterande och som större problem än vad det kanske egentligen är. Det blir även fysiskt tyngre att göra normala saker, vi är bokstavligen mer kraftlösa. Detsamma gäller om vi sovit för lite, klart att vi blir gnälligare, ledsnare, lättretligare och har svårare att funka normalt då. Och kraftlösa! Och om det påstås att en timmes rask promenad motsvarar ett antidepressivt piller, så kan vi ju bara föreställa oss vad det gör för humöret bla på ett hormonellt plan om vi rör på oss ordentligt en gång om dagen (motion, frisk luft, ljus). Själva ordet kondition har ju också att göra med hur mycket vi orkar, inte bara tex hur starka muskler vi har.

Därtill kommer basic saker som vi lätt förbiser när vi känner oss nere, som att järnbrist och flera vitaminbrister kan göra en trött och nere, att menscykeln även påverkar humöret och energinivån för många av oss kvinnor och att andra sjukdomar kan påverka humöret. Just nu talas det tex väldigt mycket inom forskningen om hur magen och tarmsystemet påverkar stora delar av vårt humör, eftersom exempelvis 90% av serotonin-produktionen (pigghets-hormonet) sker i tarmen. Har man problem med magen kan det påverka det psykiska måendet också, tex påstår många att för mycket av både gluten och socker kan göra en deppig och orkeslös. Så alla de där sakerna behöver du också gå igenom före du ens överväger depressionsdiagnosen. Tänk om du har exempelvis lågt hemoglobin och därför är orkeslös?

Slutligen lönar det sig alltid att fundera igenom livet som helhet och se om det ändå inte finns någon "naturlig förklaring" till orkeslösheten. Är något speciellt på gång som tar mycket tankekraft och bry? Eller har du exempelvis haft mera att göra än normalt? Om man tex haft det relativt enkelt under sommarjobbet, sommarlovet eller semestern och nu har betydligt fler saker att göra och tider att passa i kalendern, så är det klart att det går mera energi åt till det. Det kanske känns som normalt vardagsliv, men övergången från mindre till mer kan ändå vara tröttsam. Dessutom är det inte så att vi alla klarar hur mycket program och stress som helst. Vissa har mera tålighet för stress, mera energi för att springa runt på alla möjliga olika jobbsaker eller fritidsintressen och kanske till och med får energi av att umgås med mycket folk osv. Det talas också mycket numera om huruvida man är extrovert eller introvert, om man är hög- eller lågsensitiv, av vad man fyller på sin energibrunn och vad som suger musten ur just en själv - vi är ju alla olika. Men i samhället finns det ändå något slags modellenerginivå som idealiseras, som bland annat anser att vi alla borde ha rätt många fritidssysselsättningar, hinna med ett aktivt umgängesliv, hålla ständig koll på allt från sociala media till aktuella TV-serier och därtill resa och uppleva en massa speciellt - utöver jobb/skola alltså. Det är dock inte sagt att alla mår bra av just den nivån, utan de helt enkelt blir trötta av att göra allt det där som alla andra gör. Jag vet exempelvis att jag personligen i grunden blir trött av det som andra anser vara "obligatoriskt vardagsinnehåll" och är kanske mera en lågenergiperson som gillar lugn och ro och att pyssla för mig själv. Självkännedom är nog a och o för att kunna ta hand om sig själv på bästa sätt: vad behöver just jag för att må bra?

Om du ändå märker att allt inte är som det ska och den känslan har hållit i sig ett tag, så ska du absolut söka hjälp för det. För dessvärre kan ju en "normal svacka" ändå utvecklas till depression om man inte klarar av att ta sig upp ur den. Och ibland behöver vi lite hjälp på traven, en buffande hand i rumpan, för att inte trilla ner i gropen. Sträcker man sig efter någons hand redan när man håller på att börja halka neråt, så klarar man sig snabbare upp och med mindre skrapsår och lerfläckar! Även om orkeslösheten skulle vara ett symptom på någon helt annan sjukdom, så är det alltid bättre ju tidigare man undersöker det. Så ta dig själv på allvar och lyssna verkligen till vad din kropp och ditt sinne försöker säga åt dig själv, så har du de bästa chanserna till att det här bara var en tillfällig sankmark på vägen.

Kram, Liselott