Tomtegröt

Hej.

Förlåt att du har fått vänta så länge på ett svar.

Jag förstår på basen av det du skriver att det känns jobbigt, och jag kan delvis känna igen mig i det du skriver. Så jag tror inte att det är speciellt ovanligt att man känner som du. I den ålder du befinner dig i just nu är det ganska vanligt att man kan känna oro och obehag för att man känner att livet håller på och förändras, och man kan känna sig kanske hjälplös och oförberedd på det.

För vissa tonåringar handlar detta skede om att man har konflikter med sin familj och därför börjar söka sig bort från dem, men för andra handlar det om (som i ditt fall) att man å ena sidan gärna vill hänga med kompisar men kan känna ångest och saknad efter sin familj då man gör det. Det du skall försöka minnas är att dina känslor är helt normala, och att du inte måste "välja" mellan dina vänner och din familj även om det kan kännas så. Din familj kommer inte att försvinna någonstans även om du umgås med dina vänner, och inte heller försvinner de för att du själv blir äldre och mer självständig. Jag tror att dina föräldrar är medvetna om att tonåren ofta ser ut just så här och att det är en naturlig utveckling att en ung person inte längre är hemma lika mycket som tidigare.

Jag tror att det skulle hjälpa om du tala de med dina föräldrar, eftersom jag tror att de skulle kunna lugna dig lite. Du kan ju berätta om din känsla av att du har dåligt samvete och känner att du sviker dem då du inte är hemma, och fråga av dem hur de upplever det. Jag tror nämligen inte att de ser det som någonting konstigt utan ganska naturligt. Givetvis vill föräldrar ofta ha sina barn nära sig så att de vet att de har det bra - men på samma gång så vill de ju att du utvecklas och blir självständig.

Försök att inte ta så stor stress. Du behöver inte välja. Jag minns själv hur smärtsam jag tyckte att den perioden var, men det kommer inte alltid att kännas som det gör just nu.

Många kramar

Tessi