Utmattad och ångestfylld

Hej!
Tack för din fråga. Vi har skickat den till den syd-finlandssvenska ungdomsportalen UngInfo.fi som vi samarbetar med. Deras experter och ungdomsinformatörer kommer att svara på din fråga. Svaret kommer att finnas här under din fråga så fort vi fått det. Både din fråga och svaret kommer att synas både här på Decibels Våga fråga och på UngInfos sida Fråga.
Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Hej igen! Usäkta ursäkta ursäkta!!! Jag påminnde UnfInfo idag att du inte fått svar på din fråga än och så hittade Heidi mitt tidigare mejl med din fråga i i e-postens skräpkorg! Den hade fastnat som ett spam. Vi ber så mycket om ursäkt och är extra ledsna att det här råkade hända just din fråga, som ju var allvarlig och borde ha fått ett snabbt svar. Men nu är Heidi on it och kommer att få svar från Krisjouren inom kort!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Här kommer nu änltigen ditt svar, hoppas du ser det <3 Hälsar ungdomsinformatören Sanna

Hej Utmattandeångest!

Först vill jag be om ursäkt för att du fått vänta på svar, som Liselott skrev hade din fråga fastnat i inkorgens skräppostmapp! Krisjouren för unga brukar fungera som experter när vi på UngInfo svarar på frågor om depressioner och illamående, men de är tyvärr på semester för tillfället, så jag hoppas att mitt svar för tillfället ska kunna ge lite tröst och vägledning, för jag önskar verkligen att jag kunde göra situationen lättare för dig!

Jag är verkligen lessen att du har det så här jobbigt. Att må dåligt så länge att man till sist tror att det är ens eget ”normaltillstånd”, så borde ingen behöva ha det!

Det låter ändå som om du behöver hjälp för att ta dig ur det här, och du har ju också sökt hjälp på din gamla studieort. Det är bra! Det är ett stort steg, men nu när du en gång kommit över ”tröskeln” och gjort det en gång så är det förhoppningsvis lite lättare nästa gång. Såklart är det olyckligt att du varit tvungen att sluta hos den psykiater som du först fick hjälp hos då du bytt studieort, men din psykiater på den gamla studieorten har uppmanat dig att ta kontakt med studerandehälsovården på din nya skola till hösten. Det hoppas jag verkligen att du gör, även om jag förstår att det känns tungt att börja med hela rumban ”på nytt”. Men du har ju i alla fall något att utgå ifrån, den medicin du redan provat, och utlåtanden från tidigare läkare/psykiater. Du skriver att du inte direkt märkt någon skillnad med medicineringen, och det är ju så ibland att det tar tid innan medicinen verkar, alternativt så kanske man måste byta medicin eller justera dosen, och då måste man ju prata med en psykiater. Det kan du få hjälp med bara du tar steget och tar kontakt med din nya studerandehälsovård. Jag förstår att det känns lättare att söka hjälp på studieorten än på hemorten där ”alla känner alla”, men kom ihåg att också de som jobbar inom vården på din hemort finns där för att hjälpa och har tystnadsplikt, och säkerligen vill göra sitt bästa för att hjälpa. Om det känns riktigt, riktigt jobbigt så kanske det ändå är ett alternativ att överväga, att prata med någon där, hellre än att bära allt själv?

Du skriver också att din sociala ångest gör så att du inte kan eller vågar berätta allt åt läkaren/psykologen/psykiatern, och jag förstår att det är svårt att öppna sig och blotta sitt ”innersta”, men de finns ju där för att hjälpa, och de kan inte läsa dina tankar, så för att de ska kunna hjälpa dig på bästa sätt är det viktigt att försöka berätta allt. Men också förhållandet till psykologen/terapeuten/psykiatern tar tid att bygga upp, du tycker kanske att det är svårt och utmattande att försöka formulera hur du känner i början, men förhoppningsvis går det lättare efter ett tag. Det enda som gör så att det KAN lätta är ju att börja någonstans i någon ända, även om det känns väldigt kaotiskt och kanske omöjligt i början att samla tankarna. Men det är ju det som psykologen/psykiatern kan hjälpa med! Och de är ju experter på just psykiskt mående och har säkerligen erfarenhet av andra med depression och ångest, och vet vad det kan göra med psyket, så för dem är ditt mående inte det minsta ”konstigt” eller ”ovanligt”, så det finns ingenting som du behöver ”skämmas” för. Det låter också som om du har väldigt mycket olika ”saker” som tynger dig, dålig självbild och dåligt självförtroende, social ångest, depression osv, och allt hänger ju förstås ihop. Det går ju inte att fixa allt på en gång, men för att alls komma någon vart så måste man börja nysta någonstans. Du skriver att du inte tror att du skulle ha råd med terapi även om du skulle få stöd från FPA, och jag förstår att det känns jobbigt med ”papperskrig”, men har du varit i kontakt med FPA om saken? Även om det känns förlamande svårt att uppbåda energin för att ringa eller besöka FPA-byrån så hoppas jag att du gör det, också de finns ju där för att hjälpa dig hitta rätt form av rehabilitering.

Jag vill också tipsa om Krisjouren för unga som erbjuder samtalsstöd för unga personer som mår dåligt, det är avgiftsfritt, och man kan både besöka dem, ringa eller mejla, och de har också olika former av gruppverksamhet. Här hittar du kontaktuppgifterna till dem: http://www.helsingforsmission.fi/ungdomar. För tillfället har de semesterstängt, men de är på plats igen den 25.7, så om du bara kämpar dig igenom en och en halv vecka till så är det en kanal som du också kan vända dig till. På Krisjouren kan du också vara anonym om du vill, om det kanske skulle vara ett sätt för dig att lättare kunna prata om allt det du tycker att du inte vågar/kan prata med någon annan om?

Det är verkligen tråkigt att du inte trivs på ditt sommarjobb och att det också gjort att du mår sämre just nu, men jag hoppas du kan finna lite extra styrka i att det är några veckor kvar av sommarjobbet och att du sedan får börja med nya studier på din nya studieort, och också kan söka hjälp hos studerandevården där som din gamla psykiater föreslog. Hang in there! Och om det är så att någon talar illa om dig, så är det INTE dig det är något fel på, och de har INTE rätt! Jag skulle nog uppmana dig att berätta detta för psykolog/psykiater, alltså vad du tycker dig uppleva. För att de ska kunna hjälpa dig på bästa sätt måste de få veta all ”info”.

Kom ihåg att du är värd att få må bra, lika mycket som alla andra! Du är precis lika mycket värd som alla andra, det kanske låter ”banalt”, men så är det! Och vägen till tillfrisknande kanske känns obeskrivligt lång, men om du bara vågar söka hjälp igen och berätta exakt hur du mår så kan du ta dig ur depressionen.

Stor kram till dig!

Vänliga hälsningar,
Heidi
ungdomsinformatör
UngInfo/Luckan

 Här kommer mera svar till dig, hoppas du läser detta:

Hej,

Vid Krisjouren för unga träffar vi många personer som har problem och svårigheter i olika typer av sociala situationer. Svårt att ta kontakt med andra människor och svårt att behålla kontakten med andra. En sak som vi har är att vi har en grupp, som igen kommer att starta i september, som fokuserar på just dessa utmaningar. Gruppen heter självbildsgruppen och dras av oss här vid Krisjouren för unga. Gruppen är avgiftsfri och vi arbetar med just den här typen av tematik under träffarna. Du får gärna kontakta oss om du har mer frågor kring den här gruppen.

Beroende på var du bor och rör dig så vill vi också passa på att nämna att vi är en anonym tjänst. Till oss kan man söka sig utan att ens uppge sitt riktiga namn. Besöken hos oss är avgiftsfria och just under somrarna har vi många personer som går hos oss då deras ordinarie vårdkontakter har semestrar. Vi skulle gärna träffa dig, om inte annat så bara att du har någon utomstående att tala med om dina utmaningar och svårigheter.

Vänliga hälsningar
Robert Nilsson
Teamledare
Krisjouren för unga