aaa

Hejsan!

Tack för din fråga. Du kan absolut skriva in hit om vad som helst, du behöver inte vara rädd för att du ska låta ”fel”.

Det är ganska vanligt att människor är fascinerade av mördare och hemska saker – se bara på hur populära exempelvis true crime podcasts och serier är. Vi har ju även i vår populärkultur mycket skräckfilmer och skräckspel, som lockar en hel del människor.

När jag studerade krispsykologi som mitt bi-ämne så frågade jag en gång min professor om varför det är så här. Han svarade då att det bland annat rör sig om att människor vill samla information för att vara förberedda på allt möjligt som kan hända. Ju mer vi vet om saker – även om hemska saker – desto mer kontroll kan det kännas som att vi har. Så det är faktiskt rätt vanligt att vara fascinerad av dessa ämnen, på ett sätt eller ett annat.

Det som har diskuterats en del i samhället är om medier borde göra så stor grej om just förövarna till dessa brott – för att inte de ska få så mycket uppmärksamhet att de börjar kännas som kändisar, och att det finns en risk då att någon som inte mår så bra kan börja se upp till dem. Så nuförtiden är det vanligt att exempelvis tidningar lägger större fokus på att lyfta upp offren kring ett brott – vem de var i livet och så vidare, och lite mindre på förövaren.

Jag kan förstå att du blir orolig över dig själv när du märker att du nästan börjar idolisera vissa typer av gärningsmän. Men jag vill lugna dig med att säga att det att du ÄR orolig över dig själv, visar att du nog vet vad som är rätt och fel, och att du vill stå på den sidan av saker som är rätt. Ifall du var totalt oempatisk och inte brydde dig alls om andra så skulle du heller inte oroa dig över en sån sak med dig själv. Och som du skriver – du känner empati för dina nära vänner, och människor som du bryr dig om i ditt liv. Det att du inte känner empati för precis alla hela tiden kan också vara ett sätt att skydda sig själv, för att det blir väldigt tungt att känna så mycket i en värld där vi hela tiden hör om en massa dåligt som händer. Speciellt om du har mått/mår dåligt psykiskt själv, så har man inte så mycket mental energi till övers alla gånger. Det är okej. Det viktiga här är igen det att du själv vet vad som är rätt och fel, och vill göra rätt, trots att du inte alltid känner såna här saker djupt i dina känslor. Vi är alla olika även med hur vi upplever empati, även om man kanske inte pratar om ämnet så mycket.

Som ung människa så utvecklas också hjärnan ännu, och det kan hända att du kommer få mera empati för människor vartefter som det konstrueras nya banor i din hjärna. Man lär sig oftast att se andras perspektiv mera vartefter man blir äldre. Det kan också hända att du inte gör det, men det är som tidigare nämnt okej att vi är olika, sålänge som man har en moralisk riktlinje ändå.

Jag ska också dela lite psykologiska termer med dig som jag tänker att du kanske kan tycka är intressant i din situation. Det finns nämligen två olika sortens empati:

-          Affektiv empati. ”Affektiv” är ett annat ord för känslosam. Den här typen av empati handlar om att man kan känna sig in i andra människors känslor. Typ ”jag är ledsen för att du är ledsen”. Man speglar den andras känslor, och kanske börjar le automatiskt för att någon annan skrattar.

-          Kognitiv empati. Den här typen av empati handlar mera om att man kan förstå varför någon känner som de gör. Det är den mera ”intellektuella” delen av empati, att man kan tänka sig in i någon annans synvinkel och förstå deras perspektiv. Det kan också handla om att man ser ett ledset ansikte, och förstår att det uttrycker sorg, även om man kanske inte själv automatiskt också känner sorg.

Jag ville förklara dessa två sidor av empati, för att jag undrar lite om det kanske är så att du upplever mera kognitiv empati än affektiv empati? Så med andra ord, bara för att du inte känner känslor för andra i alla situationer, så betyder det inte att du skulle vara empatilös, men att du kan använda en annan typ av empati = förstå situationen och kan förstå varför folk känner som de gör även om du inte gör det.

Jag är glad att höra att du överlag mår bättre nu än du har gjort tidigare <3
Ifall dessa tankar som du har just nu oroar dig, så kan du så klart fara och prata med någon om dem! Ibland kan denna typ av oro nästan lämna som en typ av tvångstanke ”what if jag skulle göra nåt sånt här, kan jag lita på mig själv”, och då tror jag att istället för att gå och oroa sig på egen hand så kan det underlätta att prata med någon vuxen professionell om saken. Jag tycker dock inte det låter som att du är en fara för någon, och det är som sagt inte ovanligt att vara fascinerad av olika brott.
Så klart, ifall du på riktigt skulle börja idolisera det du skriver i hemliga rutan så mycket att du själv kommer på tankar att du skulle vilja göra något sånt och kanske börjar göra upp planer, så då ska du ju absolut fara och prata med någon professionell så att du får hjälp med det du känner, för i så fall är det ett tecken på att du kanske inte själv mår så bra. Men i övrigt så tror jag det kan vara bra att undvika den där typen av media en stund, så som du redan skriver att du gör, och helt enkelt fortsätta ta hand om din mentala hälsa. :)

Tack för en intressant fråga, skriv gärna in igen om det är nåt du funderar över!

Kram, Kix