Ångest?

Hej, och tack för att du skriver och försöker förstå vad du går igenom.

Det du beskriver – att känslorna ibland kommer som en stor våg när du blir irriterad eller stressad, att du börjar gråta lätt, och att det blir svårt att andas – är något som ganska många kan känna igen sig i. Det kan hänga ihop med ångest, men det kan också bero på att man gått och spänt sig länge utan att riktigt låta sig känna genom känslorna vartefter de kommer, så sen ”rinner bägaren över” när man är på max och något litet händer. Ibland märker man inte hur mycket man burit på förrän kroppen säger ifrån. Det betyder inte att något är fel med dig, utan att du har känslor som försöker få plats.

Du skriver att du känner igen dig i social ångest, och det är bra att du vågar sätta ord på det. Ångest kan visa sig på olika sätt, till exempel genom att man gråter lätt, får svårt att andas, känner sig rädd för vad andra ska tänka, eller bara får en hopklumpad känsla i kroppen utan att man riktigt vet varför. Oavsett din ”grad” av ångest så har du rätt till hjälp när du mår jobbigt och när det börjar påverka din vardag.

Ångest är en vanlig känsla, och vi har alla någon nivå av ångest ibland. Det betyder inte att det är något fel på oss, men det kan vara jobbigt och man kan behöva prata om det. Ibland kan man dock ha perioder av jättemycket ångest och det är då som det kan bli ett större problem, när det känns som att känslan liksom ”fastnar” och det börjar kontrollera ens vardag mer och mer. Då är det också bra att prata om det i tid med någon om det så man får gå genom vad som känns.

Att prata med skolkuratorn skulle kunna vara ett bra steg, just för att du inte behöver ha en färdig diagnos eller vara helt säker på vad det är du känner. Det räcker att säga något i stil med: ”Jag har märkt att jag ofta får starka känslor, att jag gråter lätt och ibland har svårt att andas, och jag skulle vilja prata med någon om det.” Du behöver inte förklara allt perfekt – det är kuratorns jobb att hjälpa dig reda ut det. Och du behöver inte berätta något för dina föräldrar om du inte vill (även om föräldrar nog ofta vill veta vad som händer i sina barns liv). Kuratorn har tystnadsplikt.

Du har redan tagit ett modigt första steg genom att skriva hit. Det visar att du bryr dig om dig själv och vill förstå vad som händer. Du förtjänar att få stöd, och du behöver inte bära allt ensam.

Ifall du ändå känner att steget är för stort att prata med någon irl, så kan du också skriva in hit igen, eller chatta anonymt på Ärligt Talat-chatten. Att skriva en dagbok för dig själv kan också vara ett sätt att få ut känslorna.

Jag vill också påminna dig om att det är helt okej att vara en kännande människa <3 Det är en del av livet, och kan ge mycket fint också. Vartefter man blir äldre så brukar man också hitta fler och fler bra sätt att hantera sina känslor på. Kom ihåg när du börjar känna dig lite ångestig eller i panik att andningen är ett bra sätt att lugna nervsystemet på. Försök att i tid börja ta djupa och långsamma andetag. Detta lugnar kroppen.

Många kramar, Kix