Vet inte vad jag ska tänka om saken.

Hej,

Det är inte speciellt ovanligt att ens första erfarenheter av nära fysisk kontakt går till som du beskriver. Jag väljer att inte skriva "sexuell kontakt" eftersom det känns som fel ord. Det kan finnas många olika saker och känslor som leder fram till att barn vill testa på att t.ex. kyssas eller röra vid varandra och det är kanske egentligen ganska sällan som det skulle handla om direkt "lust" så som man tänker på det då det handlar om tonåringar eller vuxna.Oftare tror jag att det handlar om att barnet/barnen har t.ex. sett någonting i en film som de vill härma eller testa och att man då frågar en annan person i samma ålder som man kanske är nära eller litar på. I bästa fall känns det kanske lite pirrigt och spännande, men i värsta fall känns det efteråt som för dig, att det är någonting du kände dig tvingad till, som du mår illa över ännu idag och har svårt att släppa.

Jag kan omöjligt känna till vad din kusin hade för "avsikter" med att hen önskade den fysiska kontakten, och vad som ledde fram till det. Vissa personer skulle vara snabba att dra paraleller till att detta barn själv skulle ha blivit utsatt för liknande saker av någon annan - och det kan jag givetvis inte veta, men jag vet också att detta kan vara ett helt normalt sätt för barn att bekanta sig med saker också utan att det skulle finnas någon dramatisk eller hemsk hemlighet bakom det. Ibland kan det som driver beteendet helt enkelt vara nyfikenhet, på det tanklösa sätt som ett barn kan ha. Det jag menar är alltså att din kusin inte nödvändigtvis ens hade tänkt på att du kunde uppleva situationen annorlunda än hen gjorde. Det som ibland kan ligga bakom ens egen skam/obehag över det som hände kan också vara omgivningens reaktioner (ifall man blir "fast") eller att man inser att omgivningen skulle anse att det var fel om de fick veta om det. I vissa fall uppstår eller växer känslan av obehag först efter åt, då man börjar känna skuld över saken trots att det precis där och då inte var så dramatiskt.

Du skriver att du upplevde dig tvingad till det redan då, och att du inte kände att du kunde säga nej. Det är förstås en sak som inte går att gå tillbaka och ändra på i efterhand. Det du själv behöver göra är att fundera över hur dåligt du mår över dessa minnen idag, och om du känner att du har ett behov av att tala igenom dem med någon för att kunna lägga det bakom dig eller om det är någonting du kan göra på egen hand? Om det hade varit en vuxen som skulle ha utsatt dig för detta skulle jag direkt uppmana dig att tala med någon - eftersom den personens avsikter i så fall hade varit tydliga; att vilseleda och utnyttja, men med ett jämnårigt barn tror jag inte att hens avsikter var "onda", även om det inte ändrar på din känsla av obehag.

Jag tycker således inte att du skall tänka att du har "slösat" din första kyss på hen, eftersom det du upplevde knappast går att jämföra med hur det känns att kyssa en person som man verkligen VILL kyssa. Det är inte heller så att den första kyssen nödvändigtvis skulle vara ödesmättad och magisk på något sätt. Första kyssen med en ny person kan alltid däremot alltid vara det, för det är alltid första kyssen oavsett om man har kysst personer före det.Det är alltså sällan som dn allra första kyssen skulle vara den bästa kyssen man upplever i livet, utan du kommer förhoppningsvis att ha en livstid av kyssar framför dig där det finns alla möjligheter att toppa dina tidigare upplevelser.

Det jag önskar att du skulle göra är att förlåta dig själv för att du inte förmådde säga nej. Skulle ni ha varit äldre (t.ex. i den ålder som du är nu) så skulle det vara lättare att att dela ut ansvar, att den personen var ansvarig att fråga om samtycke och att du var ansvarig för att antingen ge det eller inte - men eftersom ni båda var barn så är det inte riktigt samma sak. Därför känns det som slöseri med energi att du "ångrar dig", för det skulle förutsätta att du hade ett val - vilket du inte upplever att du hade. Situationen tvinga dig till det, och det är dags för dig att sluta beskylla dig själv för det.

Om du känner att du skulle behöva tala med någon om det som hände så skulle jag föreslå att du bokar tid till t.ex. en psykolog. Kanske du har möjlighet att boka tid via din skolhälsovårdare? Du behöver inte nödvändigtvis berätta för hälsovårdaren om vad som hände, utan det räcker med att du berättar att du vill ha en tid för att diskutera någonting som hände i din barndom och som du behöver reda ut för att du skall kunna lägga det bakom dig. Jag hoppas också att du är uppmärksam på de relationer du har idag, och arr du förstår att du inte skall ställa upp på saker som går emot det du känner eftersom det kan stanna kvar en lång tid.

Jag tror att du kan komma vidare och lägga detta bakom dig. Det är bara att fråga på nytt om någonting känns oklart.

Kram,

Tessi