Samtalsterapeut osv

Hej!

Jag ska börja bakifrån i din fråga nu :) Det brukar sägas allmänt om den här yrkeskategorin (men även tex om socionom eller inom vårdbranschen med inriktning på det psykiska) att om man själv har upplevt en del psykiska besvär, kanske själv haft en depression, kämpar mot panikångest eller överlag inte mår så superduper psykiskt sett, så ska man vara lite försiktig med de här yrkena. Det är inte bara det att man själv nog absolut måste må bra och "ha det bakom sig" och utrett, behandlat och under kontroll för att helt objektivt och sakligt kunna behandla någon annan. Utan risken finns även att man "triggas" av andras problem, alltså att de egna problemen kommer tillbaka av allt från de personliga historier man hör till stressen av arbetsbördan.

Visst har alla terapeuter, psykologer osv arbetshandledning (egen psykolog eller terapeut att gå till för att bolla alla de bekymmer som arbetet för med sig - tex har de ofta tystnadsplikt men behöver någon att lufta känslor och tankar med) och säkert lär de sig massor om hur de själva ska leva för att må bra under utbildningen. Men man behöver alltså nog ha sina egna bekymmer så "på raden" att de inte påverkar en som yrkesmänniska. Egen erfarenhet kan vara en stor fördel inom de här yrkena, "man vet vad man talar om", men först när det gått tillräckligt lång tid så att man får perspektiv på dem och framförallt att de erfarenheterna inte längre påverkar ens dagliga liv. Dessutom kan ju inte en person ha egen erfarenhet av alla psykiska besvär heller, så den egna erfarenheten är inte det enda som behövs för att bli en bra terapeut/psykolog. Framförallt kan det inte vara en drivkraft för en själv att utbilda sig inom ämnet för att själv börja må bättre, då ska man nog hellre gå i terapi.

Du har ju dock tid på dig, så vem vet? Någon omöjlighet är det definitivt inte. :)

Det finns flera olika vägar att gå om man vill hjälpa andra med deras psykiska hälsa. I Finland finns det nog utbildning till psykolog inom flera universitet, på finlandssvenska vid Åbo Akademi i Åbo. Den är hör till de utbildningar som det är svårast att slippa in på, men den ger såklart behörighet som psykolog. Utvecklingspsykolog kan man också bli vid ÅA, men i Vasa, men då har man inte behörighet tex som kurator. För det krävs antingen socionom-utbildning eller en magistersexamen i socialt arbete (Soc&Kom, Helsingfors universitet). Många utvecklingspsykologer - och andra - utbildar sig vidare bland annat till samtalsterapeut, och det kan man också läsa på ett flertal ställen (googla, men Humanistiskt lärcentrum i Finland verkar vara en av de få som kan erbjuda det på svenska, http://www.studentum.fi/institute/humanistisk-larcentrum-finland-20660). Det står ofta att inga förhandskunskaper krävs, men är det en seriös utbildning så slipper nog inte vem som helst in, utan de som kanske har en passande utbildning som grund, passande arbetserfarenheter osv.

Överlag börjar det råda brist på flera sorters terapeuter och psykologer i Svenskfinland, tex på psykoterepeuter, eftersom det inte direkt ordnas utbildning till det på svenska i Finland. Det är svårt att förutspå hur lätt det kommer att vara att få jobb inom området. Dels skär kommunerna ner och folk sparar in på sådana här tjänster när det är allmänt dåligt ekonomiskt - men det behöver det kanske inte vara om 10 år. Dels kan alla de här dåliga tiderna göra att allt fler behöver terapi och att tex kommunerna inser att det är en lönsam investering att satsa på folks psykiska hälsa.

Viktigast är ändå alltid att man får ett jobb som man trivs med och som man känner att man kan jobba många år med. Är du redan nu sugen på något yrke inom psykisk hälsa, så ska du absolut satsa på det. Läs redan nu gärna psykologi om du går i gymnasiet, kolla upp de olika utbildningsalternativen och jobba med dig själv, så att du själv mår så bra som möjligt. <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott