Därför ser jag på Netflix/dödscrollar på telefonen i 5+ timmar per dag fast det finns annat att göra så behöver jag inte höra på den där "jag hatar mig själv" skiten. Jag blir också allmänt gnällig hemma. Och så blir jag osocial.
Sen nån dag börjar jag må bättre igen. Och då är ångesten helt borta och allting i livet känns lätt. Det är ganska häftigt att vilja göra andra saker än att sitta i soffan.
Det är ofta som det hjälper att prata med mamma om det. Men jag måste klara det här utan mamma. Men mina tankar om att "allting är fel och jag är fel och allt kommer skita sig och jag är inte lika omtyckt som andra för jag beter mig så konstigt" överröstar alla vettiga tankar jag har.
Terapi hjälper inte för då jag har ångest dissocierar jag bara hela sessionen istället för att säga någonting. Då jag mår bra pratar jag bara om det jag skrivit här och kommer ingen vart.
Jag vet att jag måste bara bli bättre på att acceptera mig själv och sluta hacka på mig men det är så svårt. Det känns som om jag alltid varit så här mot mig själv och det är som om det blivit en del av min personlighet och jag vill verkligen inte det här. Var ska jag ens börja lösa det här? Det känns simpelt då jag mår bra men genast nåt känns det minsta stressigt och svårt får jag panik och det enda jag kan tänka på är att jag inte klarar av någonting och är dålig.
Det hjälper inte att ha självinsikt och veta hur jag lärde mig det här som barn redan. Det får mig bara att tänka på att jag är som pappa och jag vill inte vara sån. Jag hatar det här.
Så som jag reagerar emotionellt ibland är inte vuxet. Kan gråta över absolut ingenting och kan inte hålla tillbaka tårar över huvudtaget. Och det är inte bara pms som normala människor har. Hur fan lär man sig att hålla tillbaka känslor? Det går till en viss mån för mig men alla ser ju ändå att nåt är off för de känslor jag håller tillbaka får mig att vilja gallskrika och slå huvudet in i väggen som jag gjorde då jag var barn. Det känns som om jag är flera utvecklingsstadier efter alla andra i min ålder. Som om jag är en tonåring fortfarande. Åtminstone fick jag en diagnos som tröst så jag vet att jag behöver piller för att vara lite mer normal. Men tydligen gör inte pillrena mig vuxen Hanna
UngInfo svarar
Hej Hanna! Vad bra att du skriver hit kring hur du riktigt har det. Det du beskriver låter som en jätte intensiv och tung cykel att leva i, men det är inte hopplöst. Det finns steg du kan ta för att börja bryta mönstren, också fast det känns svårt just nu. Svarar här med några tankar och förslag på var du kan börja:
För det första är det bra att börja med att försöka bryta cykeln med små, hanterbara steg. När ångesten är som värst kan det kännas omöjligt att göra något åt situationen. Börja med att bryta ner det i mindre delar. Till exempel genom att fokusera på en sak i taget: Om det känns som om allt är överväldigande, välj en enda sak att göra, hur liten den än är, t.ex. ta ett glas vatten, ställ mobilen åt sidan i 5 minuter, eller bara gå upp ur soffan. Du kan också sätta en kort tidsgräns. Om du fastnar i dödscrolling eller Netflix, testa att säga: "Jag ska bara göra detta i 15 minuter till." Även om det bara leder till små förändringar, är det ett steg framåt.
Sen kan det vara bra att bygga nya vanor för att hantera ångesten. Eftersom att ignorera ångesten och vänta ut den kan kännas som det enda sättet just nu, men det stärker ofta de negativa mönstren. Andra sätt att möta den kan vara att experimentera lite med självmedkänsla. Det kan kännas konstigt, men att prata till dig själv som om du är en vän kan göra stor skillnad. Testa att säga typ "Det är okej att känna så här just nu, jag är inte ensam.". Du kan också göra något aktivt/fysiska aktiviteter, som att gå en promenad, göra några enkla stretchövningar, eller bara stå upp och röra på dig lite, kan hjälpa kroppen att lugna sig i stunden.
Du skrev också att du dissocierar i terapin, det är inte ovanligt när ångesten tar över. Det kan vara hjälpsamt att prata med din terapeut om just detta. Kanske ni kan försöka att göra sessionerna mer fokuserade på konkreta verktyg snarare än på att prata om det förflutna och använda metoder som kroppsskanning eller grounding-tekniker under sessionen, så du känner dig mer närvarande. Prova ta upp det här.
I och med att det verkar som du är rätt så självkritisk fungerar det som om dina tankar om att du är fel och otillräcklig är som en hög volymknapp som går på automatiskt. Ett sätt att börja minska den här påverkan är att ifrågasätta dehär tankarna, till exempel genom skrivande. När du mår bättre, skriv ner några av de självkritiska tankarna du brukar få. När du sedan får ångest, läs tillbaka och försök utmana dem med "Vad skulle jag säga till en vän som tänkte så här?”.
Sen kan du också prova Mindfulness, som altså inte handlar om att "tänka positivt," utan om att observera tankarna utan att fästa sig vid dem. Det finns både videor och appar du kan söka fram kring just det här och få lite övningar.
Du behöver också acceptera känslor (utan att förminska dem). Att vilja "hålla tillbaka känslor" är en naturlig önskan, men känslor som trycks undan brukar slå tillbaka hårdare. Då kan du istället prova att låta känslorna få finnas, men sätta gränser: "Jag får gråta nu, men jag ska också ta hand om mig själv efteråt." Utforska också hur känslorna känns i kroppen, utan att döma dem. Till exempel: "Var känns den här ångesten? Är det som ett tryck, eller något annat?"
Att känna sig "efter" eller "som en tonåring" är smärtsamt, men det betyder inte att du är dömd att känna så för alltid. Försök att påminna dig själv om att vuxenhet ser olika ut för alla. Det finns ingen mall för hur man "ska" vara. Din sätt är ditt eget, och det är helt okej. Små framgångar räknas. Börja lägga märke till också små stunder där du hanterar saker bättre än tidigare.
Sen kan man också fundera vidare på medicineringen. Mediciner kan vara till hjälp för att jämna ut känslorna, men de är inte hela lösningen. Fortsätt att prata med din läkare om doseringen och effekten, och var ärlig om hur du mår. Tillsammans med terapi och egenvård kan det bli en viktig del av helheten.
Du nämnde att det hjälper att prata med din mamma, men att du vill klara det här själv. Det är helt förståeligt. Men det är också okej att söka stöd från andra – vänner, stödgrupper, eller då terapeut eller annan professionell du känner dig trygg med.
Kom ihåg att du inte är ensam i det här, och det är inte något "fel" på dig. Det här är kämpigt, men det är också möjligt att börja ta små steg mot att må bättre. Börja där du är, och var snäll mot dig själv i den här processen.
Sköt om dig och hoppas det här lite hjälper dig att komma vidare! <3
Psykolog Helena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar