Jag slutade gå i terapi för jag mådde för dåligt för att de sku funka före medicinerna vilket var ett slöseri med tid, men också nu om jag har en dålig dag så kommer orden inte ut då jag ska prata med henne så jag slutade denna veckan, också för att spara pengar. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska prata om och hur terapi ens ska hjälpa mig då jag ändå måste fixa mitt liv på egen hand.
Jag tänker hela tiden på hur jag vill förbättra mitt liv och mig själv, ibland på ett ohälsosamt sätt. Och kanske det hjälper att prata om det men det är sånt jag endast tänker på då jag mår skit och då kan jag bara inte prata om skiten för allt känns meningslöst då för då hatar jag mig själv tycker jag att jag inte klarar av någonting eller ens gjort någonting av betydelse fast jag nyss fått min magisterexamen. Jag kan liksom inte sluta hata mig själv då jag väl börjat.
Förr tyckte jag att hatet alltid triggades av nåt. Kanske det ännu gör det men nu är jag tydligen bipolär så kanske det bara är därför jag mitt i allt kan vakna en random dag och tycka att jag är en skitjobbig person som jag hatar. Åtminstone varar inte hatet lika länge som före medicinerna.
Men liksom läkaren sa att de int e farligt att va nedstämd i en vecka så jag fick inte högre dos. Så nu måste jag jobba på att sluta hata mig själv och oroa mig över onödiga saker? Men hur ska jag göra det om jag bara hatar mig själv i ca en vecka åt gången?
Jag undrar bara om jag måste acceptera att jag hatar mig själv ibland men jag är så LESS på att jag måste gå runt och må skit över ingenting med jämna mellanrum varje månad. Mitt liv är fan bra, jag orkar inte vara en gnällig liten bebis. Jag försöker leva mitt liv fast jag hatar mig själv men det är så lätt att bara ge upp på allt i en vecka och bara sitta i soffan hela dagarna men det är så skamfullt. I dagens samhälle är det liksom skamfullt att göra ingenting. Och jag vill ju också kunna sköta ekonomin i hushållet.
Om jag inte får jobb så kommer jag ju sen inte in i min bransch. Känns som om jag redan är för sent ute då jag var för sjuk för att jobba varje sommar så jag levde på studielån och så fast jag kunde va jobbat mer men jag tyckte jag förtjänade sommarlov efter allt helvete med studierna och ångesten och depressionen. Fan vet jag hur man ska vara då man är vuxen på riktigt.
Jag orkar inte vara vuxen jag tror verkligen inte att jag klarar av det, jag kommer inte klara av nåt jobb inom min bransch. Jag kan inte ens sommarjobba för jag sökte inte sommarjobb för jag orkade inte och jag kan inte finska så det utesluter ju majoriteten av alla jobb.
Men snart blir jag ju tvungen att söka jobb för man måste väl det då man blir atbetslös men finns det ens nåra jobb jag klarar av eller vill ha eller är kvalificerad för?
Så där ser du. Jag oroar mig över helt onödiga saker. Varför håller jag på så här då jag har mat på bordet sambon sköter ekonomin och det är sommar och jag är klar med studierna? Jag hinner ju jobba resten av livet ändå och göra vad fan som helst så varför har jag ens panik? Jag kan alltid lära mig nya saker och lära mig ett nytt jobb.
Varför måste man vara så jävla duktig hela jävla tiden?
Och varför måste jag ännu hata mig själv? Räckte det inte att göra det under hela tonårstiden? Hanna
UngInfo svarar
Hej,
Först av allt, tack för att du delar dina tankar och känslor så ärligt och skriver hit. Det är bra ibland att ranta. Det är uppenbart att du går igenom mycket just nu, och att navigera livet som vuxen med de här känslorna kan vara oerhört svårt. Jag ska försöka svara på några av de punkter du lyfte fram.
Gällande terapin och medicineringen så är det helt förståeligt att terapi kan kännas överväldigande, speciellt när man har dåliga dagar där orden inte vill komma ut. Ibland kan det ta tid att hitta rätt terapeut eller rätt metod som fungerar för dig. Terapi är inte en omedelbar lösning; det är en process som tar tid och kräver tålamod. Mediciner kan hjälpa att stabilisera humöret så att terapi kan bli mer effektiv, men det är viktigt att du känner dig bekväm och får ut något av dina terapisessioner.
Självhat och självkritik är mycket vanliga känslor, särskilt för personer som kämpar med psykiska hälsoproblem. Att du har fått en diagnos och medicinering är ett steg mot att förstå och hantera dessa känslor. Det är viktigt att komma ihåg att känslor av självhat ofta är irrationella och inte reflekterar ditt verkliga värde eller prestationer. Det handlar mycket om att försöka, fast det är svårt, att bemöta dig själv med värme och medkänsla. Och se kritiskt på den röst som säger att du inte skulle vara bra. Varifrån kommer den och varför är den där? Den är till absolut ingen nytta, och med att inse att du inte är denna röst eller dessa tankar, utan att de bara formats till att snurra där i huvudet, kan du börja objektivt se på dem och märka att de inte har någon funktion. Detta kräver ganska mycket övning, och en bra terapeut kan hjälpa dig i det här arbetet.
Det är också helt naturligt att känna oro inför framtiden, särskilt när det kommer till arbetslivet. Det låter som om du har upplevt mycket press och stress under dina studier, och att nu när du är klar, känner du en förväntan på att genast prestera och lyckas i arbetslivet. Det är viktigt att ge dig själv tillåtelse att andas och återhämta dig. Du är inte försenad eller förlorad, och det finns alltid möjligheter att hitta jobb och bygga en karriär.
Och att vara vuxen kan vara skrämmande och förvirrande, och det finns ingen manual för hur man gör det "rätt". Du är inte ensam i dessa känslor, och många människor känner sig överväldigade av de förväntningar som kommer med vuxenlivet. Man behöver inte alls vara duktig hela tiden, du är helt tillräcklig som du är. Sen måste du fundera ut vad du verkligen vill med livet. Hur du vill att det ska se ut, och vad du vill bidra med.
Som några praktiska tips kan det fungera att sätta upp små mål; Fokusera på små, hanterbara mål varje dag istället för att försöka lösa alla problem på en gång. Visa dig själv självmedkänsla; Försök att vara snäll mot dig själv. Alla har dåliga dagar och det är okej att vila och ta hand om sig själv. Använd dig av socialt stöd; Prata med någon du litar på om dina känslor. Ibland kan det hjälpa att bara ha någon som lyssnar. Sen kan det vara bra att igen fundera på professionell hjälp; Överväg att ge terapi ett nytt försök, kanske med en annan terapeut eller metod som passar dig bättre. Sist men inte minst är det också väldigt viktigt att du utför aktiviteter som ger glädje; Försök att göra saker som du tycker om och som får dig att må bra, även om det bara är små saker. Det stöder dig själv i måendet och stärker självkänslan och självförtroendet.
Slutligen är det viktigt att komma ihåg att det är okej att känna sig vilsen och överväldigad. Det är en del av livet och en del av att vara människa. Du har redan uppnått mycket, och du har kapaciteten att fortsätta framåt, även om det känns svårt just nu. Ta ett steg i taget och kom ihåg att du inte är ensam i dina känslor och erfarenheter.
Psykolog Helena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar