Det här blev nu bara ett enda långt babbel men kände att jag måste få ut det någonstans eftersom jag inte heller kan berätta om mina känslor för då blir det bara stelt och pinsamt och jag hittar inte ord. Har alltid varit blyg och introvert och kommer nog inte att vara något annat, men att det är så här illa kan inte vara normalt, men jag vet inte vad det ens är. Finns det hjälp att få med det här och i så fall var? Har försökt prata med skolkuratorn, som bara sa att "ingen tycker att jag är konstig" när jag lyckades få ut något, och mina föräldrar, men det går bara inte. Jag har aldrig lyckats förklara något för min mamma heller, för hon är alltid så onödigt orolig och frågar en massa följdfrågor som jag inte kan svara på. Kan inte förklara det heller.
Ursäkta den långa frågan, hoppas någon ens orkar läsa igenom och svara på den :P No social skills

Socionomstuderande Sabina svarar
Hej,
Till Decibel är det meningen att man ska få skriva sina tankar och funderingar, så det finns inget som heter ”för långa frågor” :) Så bra att du skrev hit till oss.
Du skriver att dina svårigheter med att prata kommer tillbaka då du är i skolan eftersom du är rädd för att göra situationen pinsam genom att säga något dumt/korkat. Och att den här rädslan har uppstått från situationer då det faktiskt har hänt. Det positiva här är att du fortfarande kan prata med din familj och dina vänner, så att du inte isolerar dig själv helt och hållet. Varför det känns lättare att prata med dem kan bero på att du känner dem, vilket skapar en tryggare miljö och du kan slappna av och vara dig själv. Du kanske inte heller är rädd att de ska döma dig för det du har att säga.
I en skolmiljö är det annorlunda, eftersom där är det många man inte känner och risken finns att någon skrattar om man råkar säga något ”korkat”. Men vet du vad, vi alla säger dumma och korkade saker. Så det här är ingenting du i efterhand ska bli arg över eller anklaga dig själv för att du agerade ”dåligt” i den stunden. Du är inte ensam i det här och det är bara en mänsklig sak som vi alla gör.
Det låter lite som att du har hamnat i en ond cirkel, där du har tappat tilliten till dig själv att klara av att tala med personer du inte känner. Du skriver att det har hänt en massa gånger att du har sagt något dumt och situationen har blivit pinsam, men det betyder ju också att du hade modet i dig att säga något från första början. Så modet har funnits inom dig tidigare och det betyder att du kan hitta tillbaka till det igen. Våga lita på dig själv att du klarar det, för det gör du!
Du behöver inte börja så stort som att börja prata med någon som du annars inte pratar med. Det räcker bra med att ta små steg framåt. Kanske du kan börja med kökspersonalen där målet är att du ska våga tacka för maten. Man kan även visa uppskattning med ögonkontakt och ett leende, kanske du kunde börja med det? När det kommer ett tillfälle för det. Så när/om de tittar på dig så ser de att du uppskattar maten de har gjort till er. Sen när det börjar kännas mindre läskigt så kan du testa säga tack. Det behöver inte heller vara något du ropar ut, utan det är okej att säga det tystare i början. För varje gång du gör det desto lättare blir det, vilket leder till att sakta men säkert så kommer ditt mod tillbaka.
Ju mera tyst man är desto obekvämare blir man att höra sin egen röst. Om du vill kan du öva på det här, att säga något högt då du är ensam. Till exempel testa säga ordet "tack", så att du blir van att höra dig själv säga det ordet innan du säger det till kökspersonalen. Du kan också tänka på de situationer där du inte vågar säga något. Föreställ dig den situationen i huvudet och tänk ut färdiga svar som du sedan i verkligheten kan säga. Du kan alltså öva på förhand på de situationer som gör dig mest obekväm, så när de väl händer så är du mera beredd på hur du ska hantera dem.
Om det känns som att det är svårt att bryta den onda cirkeln på egen hand så skulle det vara bra om du kunde prata med någon om det här. Vad tråkigt att du känner att du inte har fått något ut av att prata med dina föräldrar eller skolkuratorn. Andra ställen du skulle kunna vända dig till är ungdomsstationen Fiiilis där får du prata gratis om vad som helst. Eller Ärligt talat-chatten, kanske det känns lättare att chatta med någon till en början. Om det känns för stor tröskel att måsta ta kontakt med en ny vuxen igen. Du kan också kolla in den HÄR listan som Decibel har gjort, där det finns flera förslag på vart man kan vända sig.
Du skriver att det går bra att prata med dina närmsta kompisar. Har du pratat med dem om utmaningarna du har i skolan? Om inte, kanske du kunde berätta för dem om din situation och vilka situationer som känns jobbiga? Om de är medvetna om det så kan de förstå dig bättre och finnas som stöd när en jobbig situation uppstår.
En sista sak som jag undrar är ifall någon vuxen i skolan är medveten om hur det för dig att arbeta i en grupp, att du inte blir inkluderad? Eftersom i mina öron låter det som mobbning och mobbning är aldrig okej. Det är viktigt att en vuxen blir medveten om vad som händer så att åtgärder kan tas. Skolan ska vara en trygg plats för alla att gå till. Kanske du kunde prata med läraren och berätta om vad det är som känns jobbigt? Går dina vänner i samma skola/klass? Kanske en av dem kunde vara i samma grupp som dig i grupparbeten? Eller kanske de kunde prata med läraren åt dig och ge det förslaget?
Oroa dig inte för framtiden utan försök att fokusera på här och nu. Du ska inte låta andra människor styra över ditt beteende och man ska aldrig ändra på vem man är för att man är rädd för vad andra ska tycka och tänka. Det är deras problem och inte ditt, du har inte gjort något fel <3
Våga mera, för det här klarar du!
Många kramar,
Sabina
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar