Livet suger

Hejsan!

Tack för att du skrev in. Ledsen att höra att du inte mår bra just nu.

Jag tycker dock att det är jättejättebra att du redan har varit i kontakt med skolhälsovårdaren, och det låter också som att ni valt att ta saken vidare (till en läkare eller en psykiatriker kanske?) för att du eventuellt ska få en diagnos. Det kan låta som att en diagnos skulle vara en dålig sak, men diagnosen kan vara ett delsteg till att få den hjälp som du förtjänar och behöver! Vården lägger en lite längre fram i kön för hjälp ifall man har en diagnos på vad man behöver hjälp med. Det är samma som med fysiska sjukdomar – ifall det konstateras exempelvis att ”ojj, det här var ju inte vanligt ont i halsen, utan det här var angina”, så då börjar man vårda det på rätt sätt efter diagnosen.
Och när vi nu jämför den fysiska vården mot den psykiska – kom också ihåg att man inte alls behöver skämmas över att få en diagnos på något mentalt, lika lite som man ska skämmas över exempelvis ett brutet ben. Vården finns till för alla, och depressioner är något som många lider av, och behöver hjälp med!

Du skriver att du inte vet vad du ska göra, och att du snart inte orkar mera. Du har varit stark som har orkat så här långt, men nu är det dags att så småningom lägga över en del av besvären i någon annans händer, och jobba tillsammans med någon professionell så att du ska bli frisk. För man orkar inte bära på allt själv, utan kan behöva få en utomståendes perspektiv för att det ska bli bra igen (+ eventuell medicinering för att hjärnan ska få det lättare att producera alla de kemikalier som den behöver för att psyket ska må bra).

Du skriver att du känner att ”du bara vill dö”. Att känna så kan vara läskigt, och det är bra om du också kan dela med dig av de tankarna till den person som du pratar med om din mentala hälsa. De som jobbar mental hälsa är tränade till att kunna ta också såna ämnen. Ofta när en person känner att de ”bara vill dö” så handlar det ju ändå inte om att man deep down faktiskt skulle vilja dö – utan mera om att man inte vill leva under de omständigheter som råder just precis nu, för att det känns så tungt. Det fina i kråksången är ju detta: det GÅR att ändra omständigheterna, utan att behöva dö! Men lättast är det om man har någon med sig på den vägen, som guide.

Ifall det är svårt att se en framtid långt fram, så försök att fokusera på att bara ta dig framåt dag för dag. Och känns det för jobbigt så fokusera på att bara leva timme för timme framåt.

Du är ung, och har ännu inte fått det här perspektivet MEN – med tiden så BLIR saker annorlunda. Våga tro på det, och fortsätta framåt, för det ÄR värt det!

Jag hoppas på att dina tunga känslomoln snart lättar och du ser den blå himlen igen!

Kram, Kix