Min bästavän vill dö

Hejsan!

Tack för din fråga. Först och främst vill jag säga att jag tycker det är jättejättefint av dig att vilja hjälpa din vän, och att du finns där för hen. Huvudsaken i såna här sammanhang är främst att man visar att man finns där och man vill lyssna.

För det andra så vill jag påminna dig om att det inte är på ditt ansvar att hen ska börja må bra (även om det så klart är jättebra att du finns som stöd för din vän). Det kan kanske låta ”hårt och kallt” att jag säger så, men faktum är att du själv också behöver känna efter hur mycket DU orkar i den här situationen. När en vän mår dåligt så blir det lätt att man vill hjälpa så mycket att man själv också dras in i det, och det ska man akta sig för, för om man själv också börjar må dåligt så är det svårt att också finnas till för någon annan. Så du ska inte känna dig självisk ifall du ibland behöver sätta ditt eget mående först! Du ska inte behöva ”bära” den andras mående som vän, din vän borde träffa en professionell person som kan ge hen stöd och verktyg och hjälpa hen att hjälpa sig själv. Och jag vill också säga att ÄVEN om det värsta skulle hända, så skulle det på inget sätt vara något som du ska känna någon skuld kring.

Jag vet ju inte om din vän träffar någon professionell, men om inte så kan du försöka att säga att du är så orolig över hen, och att du därför skulle känna dig lättad om hen träffade någon sakkunnig som kunde hjälpa. Du kan även erbjuda dig att komma med första gången som stöd, ifall du vill. Personer som hen kan vända till sig för att börja prata om sitt mående så är kuratorn, skolpsykologen ifall ni har en sån, skolhälsovårdaren, hens lokala HVC, eller psykiatriska ungdomsmottagningen.

Ifall du vill så kunde du själv också gå och prata med exempelvis kuratorn om det som DU upplever och känner kring den här situationen, så du inte behöver bära på all oro själv.

För någon som mår dåligt så kan finnas både bättre och sämre perioder. I bättre perioder så kan personen vara glad och våga drömma om framtiden, men i sämre perioder kan allt kännas hopplöst och då kan det vara att man liksom glömmer hur det känns när saker är bra. Då kan det vara bra att påminna om att det kommer bli annorlunda, det kommer komma fina stunder igen, det kommer inte alltid kännas så. Och i de stunder när man inte kan tänka sig att leva en dag till så kanske man kan tänka sig att fokusera på att leva en timme till, och sen en timme till, och sen en timme till, tills det känns som att man igen orkar leva en hel dag i taget, en hel vecka i taget, och så vidare... Det kan också hjälpa att ge en person små saker att se fram emot, små ljusglimtar så som att ”vi ska fara och äta glass på lördag”.
Men vad som ibland också kan vara ännu bättre än att försöka ge råd så är att bara finnas där, och att lyssna. Mycket annat än det, och att hjälpa personen söka hjälp, så kan man inte göra. Och som sagt, kom ihåg att ta hand om dig själv.

Jag hoppas att situationen reder upp sig snart!

Kram, Kix