Svartsjuka

Hej!

Jo, I see your problem. Svartsjuka är varken bekvämt, enkelt eller positivt att leva med. Den förstör och fräter. Ju starkare och ju oftare desto mer. Men det är inte heller en sådan egenskap som vi typ fötts med och aldrig kommer att slippa ifrån, utan svartsjuka hör till de känslor vi kan påverka. Jag skulle i alla fall inte kalla svartsjuka för en personlig egenskap, utan en känsla, och känslor är vi inte bundna att leva med för resten av livet. Visst kanske det finns människor som lättare än andra är avundsjuka, missunnsamma, misstänksamma osv, men igen, jag tror att sådana sidor kan jobbas bort. Och att de oftast bara är symptom på något djupare, inte orsaken i sig.

Jag tror, precis som du verkar göra själv, att din svartsjuka bottnar i dålig självkänsla (självförtroende är mera vad man gör, självkänsla mera vad man är och vad man tycker om sig själv, värde). Du tvivlar i grunden på att du ska vara god nog åt den du är ihop med och misstror hela tiden din förmåga att få honom att hållas kvar, fortsätta älska just dig. Du skriver att det här inte syns när du är singel, att du inte då tvivlar på ditt värde, så då gissar jag att det här är en del av din roll som flickvän, alltså mest kommer fram när det handlar om en kärleksrelation? Vi har ju nog olika bra självkänsla i olika bitar av våra liv, tex kan man känna sig värdefull och självklar att gillas av kompisarna eller i skolmiljön, men kanske tvivla starkt på sitt eget värde när det kommer till arbetsmarknaden. Det ena påverkar nog det andra, men ofta påverkas det mest av tidigare erfarenheter inom just den biten av livet.

Nu sitter jag ändå inte här och säger att du har säkert blivit bränd i någon tidig relation i ditt liv, tex blivit lämnad för någon "bättre", och därför kommer du aldrig att våga lita på någon igen. Tro INTE det, för det skulle ju betyda att det blir betydligt svårare, kanske till och med omöjligt, att någonsin sluta vara svartsjuk. Visst kan svek dra djupa sår i ens själ, det kan ta länge innan de läker och ärren kan spänna och smärta igen långt senare i livet. Men de gör en inte handikappad, utan precis som med fysioterapi efter en olycka, så kan man träna upp sitt förtroende igen. Fast då handlar det om att vilja jobba på det. Inte bara sätta sig och cyniskt tänka att det aldrig kommer att bli bättre, aldrig kan bli bra.

Det knepiga med förbättrad självkänsla är att det ytterst sällan händer över en natt. Det finns inga mirakelknep för hur man stärker sin självkänsla utan oftast måste man träna länge, tjata på sig själv, påminna sig själv, jobba vidare med nästa steg och nästa - och upprätthålla det, för jag tror att självkänsla på sätt och vis är färskvara, eller lite som en muskel. Slutar man jobba med den så förtvinar den.

Och allt det där sker mellan öronen. Det finns inga yttre saker man egentligen kan göra för att få bättre självkänsla - det hjälper tex inte med skönhetsoperationer eller fancyga modelljobb om man fortsättnignsvis inte tror innerst inne att man är värd en pojkväns bestående kärlek. Problemet är ofta att man själv tillbringat åratal med att tjata på sig själv, ja hacka och mobba sig själv, med att man är värdelös, tråkig, dum, oälskbar, dålig osv. Den kritiska rösten inuti en har fått aaaalldeles för mycket taltur och volym på högtalaren. Och troligen är den kritiska rösten dessutom jätteduktig på att hitta och peka ut alla runt en som är snyggare, smartare, roligare - eller som kanske är det. "Hon är säkert bättre i sängen än mig" "Han gillar säkert hennes bröst mer än mina". Den kritiska rösten fantiserar ihop saker som värsta skvallerkärringen och viskar det giftet i ditt öra inifrån. Folk med svag självkänsla har, oavsett vad som kan ha hänt dem i livet eller vilket stöd de fått av andra, ofta hållit på och hjärntvättat sig själva i åratal med hur värdelösa de är.

Så naturligtvis är lösningen att börja byta ut de här negativa tankarna mot positiva. Det är svårt och tungt i början, kan kännas löjligt - och den kritiska rösten kommer att motarbeta en för varje steg i början. "Va, tror du själv på det där, din idiot, det är hopplöst, du kommer aldrig att bli fri från svartsjukan, för vem sku vilja ha dig..." Men nu ska du öva på att få den kritiska rösten att hålla käft och så plockar du fram ditt snälla jag. Hon som säger åt kompisar när hon uppskattar dem, hon som ger komplimanger, hon som är schysst och omtänksam. Hon finns där - och hon är en ljuvlig flickvän i all sin enkelhet dessutom!

Hon behöver inte vara perfekt eller fantastisk eller exceptionell eller bästa älskarinnan eller över huvudtaget göra så himla mycket extra för att bli älskad. Hon får ha alla sina fel och brister och bristningar och pms-dagar och tankspriddhet och okunskap om formula-förare i världsmästarklass. Hon är lika mänsklig som killen hon är ihop med. För han är ju inte heller perfekt, men hon älskar honom ändå, eller hur? Hon lämnar ju inte honom bara för att en snyggare karl vandrar förbi på krogen. Hon avskyr inte honom i hemlighet för att han alltid glömmer stänga dörren när han kissar. Hon talar inte skit om honom bakom ryggen på honom med kompisarna bara för att han inte talar perfekt högsvenska. Och hon drömmer inte hela tiden om sitt ex och önskar att exet skulle komma och rädda henne undan den här losern.

Svartsjuka handlar så gott som alltid om att själv känna sig osäker och otillräcklig, om svag självkänsla. Men det hjälper inte då att försöka bli en bättre flickvän. Det hjälper inte heller att försöka försäkra sig om att pojkvännen aldrig ska lämna en, typ tvinga honom att lova eller tom tvinga honom att gifta sig med en. Inte heller att ha ögonbindel på honom på krogen så att han aldrig ska se en snyggare tjej. Det hjälper inte heller om pojkvännen försöker leva så att han aldrig väcker det grönögda monstret. Det enda som hjälper är att man lär sig att acceptera sig själv, gilla sig själv och TRO PÅ SIG SJÄLV. Kanske handlar det i sista hand om att ha förtroende för sig själv, våga lita på sig själv. Lita på att man är tillräckligt bra alldeles bara i sig själv och inget mer. Lita på att man är lika värd att uppleva trygg och pålitlig kärlek som någon annan. Lita på att man faktiskt kommer att leva lycklig i alla sina dagar med någon, att man har lika mycket rätt och sannolikhet till det som någon annan.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner med liknande meningar som jag redan skrivit. Men det är du som måste börja tro på sakerna som står här. Gör du inte det så skulle det inte hjälpa fastän jag skrev en bok. Och jag tror inte att du kommer att tro på mig i varje sekund, så läs om och om igen, speciellt när du tvivlar eller när den där förgrymmade inre kritikern fått luft och börjar gasta igen. Btw, det är lättare att hålla munkavle på henne när du annars också mår bra, så drick inte för mycket (svårare med självkontroll då, dumma tankar kommer lättare till ytan när man är berusad), sov ordentligt, rör på dig, skratta med kompisarna, njut av sex, plugga/jobba med god aptit... Hursomhelst: du har tillbringat år med att hjärntvätta dig själv, så nu ska du tjata, tjata, tjata på om hur värdefull du är och hur väl förtjänt av drömprinsen du är!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott