Olikheterna som för oss samman

Hej Inte jag, utan du!

Hm... Ja se det här med distansrelationer är aldrig lätt. Ofta kommer det liksom en vägg emot i något skede, speciellt om man skulle vilja ha ut något mer ur relationen ändå, än bara tidsfördriv och vänskap. Ganska ofta känner man alltså att man inte slipper vidare ifall man inte träffas, vilket kanske inte är så lätt i praktiken - speciellt om man inte riktigt vet ifall den andra också vill. Man vågar ju oftast inte kasta ur sig ett "ska jag komma och hälsa på?", för tänk om mottagaren inte alls hade tänkt i de banorna!? Tänk om man förstör något fint genom att försöka ta det till en nivå som den andra inte är beredd att ta det till? Tänk om man misstolkat hela personen ifråga? Tänk om man inbillat sig en massa, fyllt i de tomma hålen i pusslet med egna bilder, så att det man tror om människan inte alls stämmer? Tänk om han inte alls är singel? Tänk om han ser på en som något slags yngre kompis? Tänk om han inte alls ser en på DET sättet? Tänk om man är för olika?

Samtidigt så finns det ju alla positiva "tänk om" också: Tänk om det verkligen skulle kunna bli något mellan oss ifall jag föreslår en träff irl? Tänk om vi passar jättebra ihop, trots våra olikheter? Tänk om han är Han? osv osv osv

Om något, så anser vi här på Decibel överlag att livet är för kort för att vara feg och vela fram och tillbaka när det gäller kärlek. Det som vuxna brukar ångra mest är nog ändå just saker i stil med "varför vågade jag aldrig satsa på den och den killen - då skulle jag ha sluppit fundera på hur det kunde ha gått, då skulle jag ha vetat". De ångrar inte att de öppnade sina hjärtan eller försökte ta de där chanserna, utan de är lyckliga att de vågade, även de gånger det inte gick som de önskade.

Vi tror på något vis att de här chanstagningarna i livet upplevs som så mycket viktigare i långa loppet än vad de är. Just där och då är det dock de största och mest avgörande beslutet man ska ta, så våndan är stor just där och då - men 5 år senare kanske man inte ens minns dem. FÖRUTOM de gånger då man hand-i-hand med älsklingen kan minnas "tänk om jag aldrig hade vågat fråga om vi skulle träffas, då hade vi inte varit här idag tillsammans" såklart ;)

Så vad har du på riktigt att förlora på att föreslå en träff? Jo, det kanske inte är så smidigt att ordna de praktiska detaljerna HUR och var och när ni ska träffas, men kastar du ut kroken märker du ju åtminstone om han överhuvudtaget nappar på den! Sedan kan ni fundera över researrangemangen. Det händer ju faktiskt på riktigt också att folk träffas någonstans, börjar chatta över nätet, träffas irl och sedan lever lyckliga i alla sina dagar. Inte lika ofta som när de bor nära varandra och kan träffas i vardagen, men inget är omöjligt. Pröva åtminstone!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott