osäker och vilsen

Hej flickan!

Äsch äsch äsch vad jag blir ledsen av att läsa din fråga - och även den tidigare som du länkade till i hemliga rutan. Vännen, vad jag skulle vilja krama dig nu. Men istället får jag genom text här försöka vara det där vuxna bollplanket du efterlyser. Fast en text räcker kanske inte så långt som du skulle behöva, så jag tycker också att du borde gå och tala med någon irl. Det behöver kanske inte nödvändigtvis vara en terapeut eller psykolog, även om det säkert också skulle göra susen. De har ju liksom hela verktygsbacken när det gäller känslor och varför folk fungerar som de gör. Klart att det finns andra vuxna som också kan lyssna, stöda, ge råd och trösta, men jämfört med ett proffs är det som när pappa skruvar på bilen hemma i garaget jämfört med när mekanikern skruvar med den på bilverkstaden. Men pröva åtminstone med någon vuxen i din närhet: en kompis mamma, en ungdomledare i kommunen eller församlingen, en präst, en idrottstränare du alltid gillat, men favoritlärare - åtminstone skolkuratorn ifall du går i någon skola.

Men nu till mina tankar om din situation - och minns att det här är mina personliga åsikter. Någon annan kan tycka något annat. Men jag har liksom svårt att tro att någon kvinna skulle tycka att det skulle vara okej med en sjukligt svartsjuk kille som förbjuder dig att ha ett eget liv - och från att överhuvudtaget vara lycklig utan honom. Det är inte okej! Inte av någon anledning - och allra minst av kärlek.

I kärleken borde man vilja den älskades väl, ja ganska ofta faktiskt kompromissa eller ge upp något för att den man älskar ska ha det bra. Men ändå inte för mycket - det ska vara balans, ge och ta lika mycket. Min första fråga är: vad har han gett upp för dig? Vad gör han för dig? Just nu låter det som att han kräver allt av dig, men gör inga uppoffringar själv. Far han exempelvis själv ut på fest? Håller han sig lika asketisk som han vill att du ska göra, sitter han hemma varenda helg i Sverige? Han kan under inga omständigheter kräva mera av dig än han är villig att göra för dig. Och då hör man ju hur löjligt kravet på att inte ens festa låter.

Klart att ni båda ska få festa, båda få vara på platser där representanter av det andra könet finns, båda få ha egna kompisar, båda få ha egna liv och båda kunna bli lyckliga av att vara med era egna vänner och båda kunna njuta av sådant ni gillar att göra. Tycker man något annat än det är det inte kärlek, då är det ägandekänslor och behov. Han behöver att du är på ett visst vis, inte att du är dig själv. Då är det inte dig han älskar, utan det han vill ha dig att fungera som. Visst måste man kompromissa i ett förhållande, visst behöver man ändra en liten smula på sina vanor, hobbyer osv för att förhållandet ska funka. Men det finns skarpa gränser för vad som är too much - och det han kräver av dig är långt över gränsen.

Det tydligaste tecknet på det är att du mår illa. Du känner obehag av att tala med honom, obehag av att ha tät kontakt med honom, till och med obehag för att fara på fest eftersom du vet att det kommer att väcka hans svartsjuka och leda till gräl mellan er. Man ska inte känna obehag av någon man älskar. Då är inte kärleken värt det längre. Och obehaget kommer högst troligen inte att gå om av sig själv heller. Hur skulle det kunna göra det? Hur skulle allting plötsligt kunna börja kännas perfekt mellan er och obehaget därmed försvinna? Visst, om han plötsligt skulle sluta vara svartsjuk, sluta äga dig, sluta känslomässigt utpressa dig (se din tidigare fråga). Men kan man få en person att ändra sig så där över en natt? Kan man lita på att förändringen håller i sig? Kan man pröva det löftet genom att göra det som tidigare var förbjudet och lita på att man inte får skit för det på något nytt vis?

Svartsjuka brukar bottna i svag självkänsla och svårigheter i att lita på att man själv duger som älskad. Om svartsjuka kan du läsa mera under våra sidor om Parförhållande och Göra slut. Överlag är de sidorna fullproppade av nyttigt om hur man får ett hälsosamt förhållande, vanliga fällor par brukar falla i och vad man kan göra för att undvika dem och slutligen saker att tänka på om/när man gör slut.

Personligen har jag dåliga vibbar av vad du berättar om din pojkvän och jag är ledsen för din skull. Du är värd att älskas för den du är - och du kommer att bli älskad igen. Det kan vara svårt att släppa det man känner och är bekant med, ensamheten kan skrämma och man kan känna sig skyldig att hålla allt man lovat. Men sist och slutligen måste vi alla tänka på oss själva, och kontentan av din fråga är så smärtsamt tydligt: du mår dåligt av att vara med honom. Det är inte kärlek.

Jag skulle kunna skriva hela dagen lång åt dig, men arbetsveckan är slut. Men skriv jättegärna in igen, och berätta jättegärna hur det går, visst?

Stoooooooooor kraaaaaaaaaaaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott