Ensam

Hej Ensam!

Det här med ensamhet kan vara väldigt knepigt och väldigt jobbigt. Det är både en konst och en utmaning att kunna och våga vara ensam och hur vi ser på och kan handskas med ensamhet varierar ofta under olika perioder i livet. Speciellt när man är i din ålder så ligger fokus definitivt inte på ensamhet utan på kompisar och pojk/flickvänner och grupper överlag. I tonåren är det också kanske första gången i livet som vi faktiskt kan få känna på hur förfärligt det är att känna sig riktigt ensam. Vi blir lämnade av en kompis, pojk- eller flickvän, vi blir utanför i grupper o.s.v.

Men det låter som att du är en mycket modig tjej! Som trotsar dina ensamhetskänslor och är med i olika grupper, fortsätter spela fotboll fastän du är nervös och känner dig ensam. Jag undrar om det är något speciellt som har hänt i fotbollslaget som nu har gjort att det blivit så här? Om du känner dig ensam enbart i fotbollslaget eller också annars? Eller har du känt det så här länge? Ibland händer det saker i grupper (t.ex. som ett fotbollslag) som behöver tas om hand av de som är ansvariga för gruppen. I det här fallet då kanske av din tränare. Gruppdynamik är en knepig sak och man borde ha rätt bra kunskap i hur grupper fungerar och vad som kan gå fel om man ska leda grupper. Och speciellt kanske om man ska leda grupper med ungdomar. Så kunde du kanske prata med din tränare om saken, och berätta hur du känner det? Det är ju verkligen av största intresse också för honom att veta hur du känner det, eftersom fotbollen är en lagsport där man ska jobba tillsammans för att bli ett bra lag.

Om känslorna av ensamhet är något som du burit med dig redan länge så kanske det bästa vore att prata med någon om hur du har det. Jobbiga känslor som vi bär tenderar att bli värre och värre, och större och större ju längre vi bär på dem. Och vad vi behöver göra då är att bryta det mönstret. Många gånger blir det så att en känsla, t.ex. din känsla av ensamhet, skapar negativa tankar som sedan gör känslan litet starkare som skapar ännu fler tunga tankar och så är man fast i en väldigt negativ ”snurr” till sist. Och när man fastnar är det jättesvårt att helt på egen hand ta sig ur det. Så var modig och be om hjälp! Berätta hur du har det för någon fin vuxen du har omkring dig, eller ta kontakt med skolkuratorn eller skolpsykologen. Så kan de hjälpa dig att bryta mönstret och också att jobba på att stärka dig själv och din självkänsla. Du är en värdefull och modig tjej som har lika stor rätt som någon annan att känna gemenskap, tillhörighet och delaktighet – istället för ensamhet och utanförskap!

Varma vinterkramar!

Från Susanna