Ensam

Hej fina du!

Ledsamt att läsa att du behöver känna dig ensam och irriterande! Det kan bli tunga upplevelser att bära på. Det är bra att du skickar in och funderar och skriver av dig!

För det första: det är inget fel på dig. Det är inte okej av dina vänner att ge dig ”silent treatment” och exkludera dig, oavsett om de upplever vissa delar av ditt beteende som irriterande eller inte. Det är inte heller okej av familjen att kalla dig konstig och underlig. Om man är vän med någon så behöver man kunna prata med den personen utan att såra den. Att ignorera människor eller ge dem ”silent treatment” är inte schysst, och ofta leder det till att personen som utsätts mår ganska dåligt. Det är en form av utfrysning, alltså en form av mobbning, och det är fullt förståeligt att du reagerar på det. Alla människor förtjänar att bli behandlade med respekt, också du, och speciellt av vänner och familj!

Du behöver inte förändras eller förminska dig själv så att du tar mindre plats. Jag kan förstå att det känns så, eftersom du får det bemötandet som du får, och eftersom samhället är skapat så att det inte alltid är på sin plats att höras och synas mycket. Med stor sannolikhet så är det egenskaper som du kommer att kunna ha nytta av senare i livet, i rätt sammanhang och med rätt människor.

Just nu undrar du vad du kan göra för att det ska bli lättare för dig – kanske så att du slipper känna dig ensam och konstig pga dina vänners och din familjs bemötande. Då undrar jag: är det någon som har sagt till dig att du är irriterande, eller är det mer din egen uppfattning av hur du blir behandlad? Ibland så fungerar vi människor så att vi antar att andra tänker och tycker saker som egentligen inte stämmer. Det kan bero på att vi själva tycker att vi beter oss konstigt fast andra kanske egentligen inte alls tänker så. Det kan också vara så att någon kallat en "underlig" någon gång och sedan börjar man oroa sig för att alla tycker att man är konstig. Det är därför det inte är okej att kalla andra människor elaka saker, eftersom det kan fastna, och påverka dem länge efteråt.

Jag skulle vilja peppa dig till att våga prata om hur du känner med din familj och dina vänner. Berätta för dina vänner hur det känns för dig när de exkluderar dig, att du funderar på om de tycker att du är irriterande, och allt det andra som du skriver här: att du skulle behöva hjälp med hur du ska göra. Om ni kan börja prata högt om det och diskutera det sinsemellan så kanske ni också kan hitta en gemensam lösning, eller ett sätt att handskas med det tillsammans. Likadant tänker jag om familjen: berätta för dem att du inte tycker om att bli kallad konstig och underlig. Om det är dina föräldrar som säger så om dig så är de vuxna människor och kan nog ta en sådan diskussion med dig. Fråga dem varför de säger så och berätta hur det får dig att känna. Kom ihåg att ingen har rätt att behandla dig illa - be om hjälp av någon annan trygg vuxen, som skolkuratorn, om det känns svårt att prata direkt med vänner och familj.

Sen funderar jag på det som du skriver i hemliga rutan. Jag vet inte om du vill att jag skriver öppet om det eftersom du skrivit det dit, så därför skriver jag inget rakt ut om det du skrev. Jag skulle rekommendera att du går via hvc eller skolhälsovårdare / -läkare och ber att få en ordentlig utredning. Du kan också be om hjälp av dina föräldrar i kontakten med vården, om du tror att de kan stöda dig på ett sätt som känns tryggt. Om inte, finns det någon vuxen i skolan som du känner dig trygg med som kunde hjälpa dig vidare? Det kan hända att en sådan utredning från vården skulle kunna ge dig fler verktyg att handskas med dina känslor, så att det inte känns som folk blir trötta på dig. Prata med en vuxen! <3

Lycka till! Du är värdefull!

Kram från Angelica