ensam

Hej! vet inte vart jag vill komma med det här, men hur som helst. Jag har en mycket liten vänkrets. Ungefär ett par riktigt nära + pojkvän. De har såklart andra vänner förutom mig, och det har inte direkt jag. Så när de är ute med sina vänner åt skilda håll, blir jag rätt ensam. Visst finns det alltid en och annan fest jag brukar åka till då där jag har massor med vänner och bekanta (men som jag aldrig umgås med på tuman hand/som jag inte är "bästis" med), men dit är det alltid föräldrarna som skjutsar, eftersom jag inte har bilkort och inte heller har nära vänner som har bilkort. (går ju ingen lokaltrafik här direkt...) Så när föräldrarna är borta är jag riktigt ensam. Tillochmed min lillebror har mer liv än mig, han kan ta mopeden till sina vänner i regn om han vill (vilket jag inte vill, köra moped i kallt och regnigt väder). Visst, ibland är det skönt med ensamtid, men ibland blir ensamheten väldigt.. ensam. Har inte så värt bra självförtroende och jag kommer alltid i andra hand, känns det som. Det är som om jag förväntar mig att någon ska va där för mig hela hela tiden. (själviskt?) Och det känns som om när jag äntligen har något att göra/någon att va med, så har alla andra också all tid i världen att spendera med mig och då kan jag plötsligt bli väldans efterfrågad, men när jag är ensam och vill hitta på något (som jag tycker jag oftast får att resultera i desperata sms till mina vänner) så är alla upptagna. Not that I blame them egentligen. De har ju sina liv, liksom..