Min kompis

Hejsan!

Tack för din fråga. Jag förstod att jag får svara öppet fast du ställt frågan i hemliga rutan, men lägg en kommentar eller nåt ifall det ändå är så att jag skriver "för mycket" :)

Fin du är som bryr dig om din vän, men jag förstår att det också helt säkert blir tungt om det huvudsakligen bara är dig som hon pratar med eller visar detta mående åt. Det skulle säkert kännas skönt för dig om hon gick och pratade med någon professionell, inte bara för att hon mår dåligt, utan också för att det skulle kännas för dig som att det "också var i någon annans händer" än dina. Fortsätt gärna uppmuntra henne att söka hjälp, även om det självfallet är hon själv som är ansvarig för att ta emot hjälpen och ta tag i sitt mående, inte du. Som vän är allt du egentligen kan göra att lyssna, finnas där som stöd, fråga öppet om saker, och uppmuntra att söka hjälp. I övrigt är hennes mående inte ditt ansvar, kom ihåg det, för annars så finns risken att du själv börjar må dåligt av situationen. Kom ihåg att ta hand om dig själv också!
Om du vill så kunde du också tipsa henne om anonyma stödtjänster, kanske det skulle vara lättare för henne att "börja med" än att gå till nån? Exempelvis oss här på Decibel, eller så Ärligt Talat-chatten.

Ifall hon är villig att prata om sitt självskadebeteende med dig så finns HÄR lite texter som Decibel har sammanställt om ämnet. De kan du fara och läsa, så får du kanske tips om vilka saker du kan säga till henne. Exempelvis förslag på andra saker som hon kan göra för att hantera sina känslor än att skada sig.

Du frågar om bpd. Symptomen du beskriver så är mycket riktigt sådana som är vanliga att man har ifall man har den diagnosen, även om jag ju givetvis inte kan säga såhär över internet ifall det är det eller bara "allmän psykisk ohälsa och obalans" det rör sig om. Däremot IFALL det är bpd så skulle det nog vara bra om hon kom i utredning kring det så snart som möjligt, eftersom man kan "korrigera" beteendena bättre ifall man börjar göra det redan som ung. Det finns mycket bra hjälp att fås för det nuförtiden. Om du vågar och ids, kanske du försiktigt kunde ta upp det här med henne, säga vilka symptom du ser, säga att du bryr dig om henne och är orolig för henne, och säga att du kan komma med henne ifall hon skulle vara villig att utredas..? Det kan vara att ifall hon läste på om det och kände igen sig i symptomen så skulle hon förstå vad du menar med det. Men du vet själv det här bättre än jag, ifall det är någon vits att ta upp det med henne. Ifall du är riktigt orolig och hennes föräldrar verkar vara bra typer så skulle det kanske vara en idé att ta upp det med dem med. Ju längre beteendemönstren som hör till bpd "får hållas", desto mera inkörda blir de i personligheten = desto svårare är de att jobba bort sen. Så tidig diagnostisering är väldigt bra, IFALL det är det som är situationen.

Bpd påverkas av både ärftliga faktorer (men man MÅSTE inte ha haft nån i släkten som har det), men också av miljön - speciellt den miljö som man växt upp i som barn, ifall den på något vis inte känts trygg, eller det funnits något traumatiserande som hänt under uppväxten. Vad som är "traumatiserande" så kan vara individuellt. 

Hoppas det här gav dig i alla fall lite svar på det du undrade över!

Kram, Kix