varför får vi inte va lyckliga på samma gång

Hej!

Hmmm... Vi ska se om vi inte har några tankar kring hur du kan hantera det här. För vi kan såklart inte i sig göra något åt att det alltid verkar vara så här, kanske är det slumpen, kanske är det högre makter som j*vlas. Vem vet. Men det är alltid lite lättare att se saker och ting utifrån och säga åt andra hur man tycker att de borde göra. Så pröva våra tankar åtminstone, så hittar du förhoppningsvis ett sätt att deala med det.

Det där med att det känns som att ni aldrig får vara glada och lyckliga hela bunten på en gång kanske just är slumpen eller högre illvilliga makter? Eller så är det bara så som livet funkar. Det går i vågor och dessutom i otakt med de personer som man har runt sig. Eller så har det råkat hända sig ett par gånger och då har ni lagt märke till det, och efter det verkar alla gånger det är lite ditåt vara som ett mönster som upprepar sig. Skulle ni inte ha råkat märka det de där första gångerna så skulle ni kanske inte tänka på det nu och genast se samband. Kanske?

Men ofta är det så i tjejgäng att man är väldigt tajta. Vissa bästisar eller flick-kompisgrupper lever ibland nästan ett gemensamt liv, så att den enes liv lätt påverkar allas. Det är speciellt vanligt i tonåren att man nästan är mentalt sammansvetsade, till och med är beroende av varandra. På gott och ont blir man starkare tillsammans, säkrare och tryggare. Klassikern är när tjejer ringer varandra på morgonen för att kolla vad den andra tänker ha på sig för kläder. Och inte kan fara på semester med familjen, för att kompisen inte får komma med.

Nära vänskap i all ära, men då är det lätt hänt att den enes olycka drar ner på allas humör. Eller precis som nu, att du får lite dåligt samvete för att du är lycklig när din kompis är olycklig. Visst, det är snällt tänkt av dig, att inte kasta din lycka i ansiktet på henne (lite överdrivet, men du fattar vad vi menar). Men du måste ju få leva ditt eget liv också, du har ju all rätt i världen att vara lycklig! Lika stor rätt som hon har att vara olycklig. Och lite hör det ju till goda "vänskapsregler" att inte ösa sina känslor hejdlöst över någon annan, oavsett om det är positiva eller negativa känslor. Hon ska ju inte heller få dig att må skit bara för att hon mår skit. Man FÅR vara tex ledsen tillsammans med sina kompisar, men inte överdrivet, inte över en viss gräns. Inte så att det är det enda man kan prata om, inte så att man förändrar de andras mående. Ni måste försöka hålla era känslor isär. Nu är det ju inte DU som är olycklig. Du kan göra ditt bästa för att lyssna och förstå och trösta, men sedan även dra upp henne ur deppigheten och hon måste låta dig få dra upp henne. Det finns en underlig njutning i att vara olycklig: man får tycka synd om sig själv och får alla andras uppmärksamhet och tröst. Men man får inte utnyttja sin olycka heller. Visst kan man kräva en hel del av riktig vänskap, men vänskap är ändå frivillig och ska gå ut på ett ömsesidigt ge och ta, det ska vara balans på det, annars blir det problem.

Kanske har ni också en undermedveten tanke om att om ni inte mår (tänker, tycker, har samma smak osv) på samma sätt, så har ni inte det gemensamt. Om ni överlag är lite osäkra på er själva, har lite svag självkänsla, så blir alla sådana där olikheter onödigt stora. Ni FÅR må olika, utan att vara sämre människor eller sämre vänner för det. Det är också ett sätt att respektera varandra, att inte vara sååå empatisk, inte jämföra så mycket och ställa er så mycket enligt varandra. Ni är skilda människor och det ska ni också få vara, hur mycket ni än tycker om varandra. Och ni måste lära er att stå på egna ben, bli självständiga, det här är ett led i det.

Kanske har vi inget bättre råd idag än att försök att inte låta varandras humör påverka varandra sååå himla mycket. Visst är det underbart att ni bryr er om varandra. Men glöm inte att hoppa och skutta av allmän lycka sedan när hon inte ser på, släpp en lyckofjärt i äkta SkallePär-anda (Astrid Lindgren kom faktiskt med en och annan bra idé ;D) i smyg om inte annat!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna