Jag har ett problem här hemma, och det är så att min kära pojkvän ljuger för mig, ibland väljer bara att inte berätta saker. tex vilka han är ute med (får sedan se massor av bilder på facebook några dagar senare), vilka han är med i skolan, vad han pratar i telefon om och smsar om och så vidare. Jag har fått kolla facebook och sms och allt sånt, och inte hittat något konstigt.
Jag är ganska upptagen av mig, tränar mycket med ett gäng blandat med tjejer och killar, umgås med mina vänner samtidigt som vi umgås med våra gemensamma kompisar också. Jag vet bara inte varför han gör så här, varför han ljuger eller väljer att inte berätta saker för mig. Vi hade en period för ett år sen när det kom fram att han gjort en del oförlåtliga saker mot mig som jag blev väldigt sårad av. Under den perioden var jag väldigt arg, kallade honom saker, hotade med att göra slut och så vidare. Men han fanns ju kvar där för mig (Ibland undrar jag varför då jag vet att jag var dum). Men vi byggde upp något nytt och bråkar aldrig på det sättet längre, nu blir det mer småbråk om ingen typ plockat undan efter sig hemma. Sånt vardagligt. Men jag tänkte att han kanske inte berättar saker och ljuger för mig hör ihop med den tiden jag var lite av en bitch? I såfall vad kan jag göra för att han vill berätta saker för mig igen? Jag stör mig inte direkt på om han umgås ett gäng där det finns andra tjejer så länge han berättar det liksom... vill bara att han ska berätta för mig vilka han umgås med, vad som händer om de går ut och festar och allt sånt som jag berättar när jag är ute och festar, drar iväg med mina vänner, tränar och allt... känns så fruktansvärt att det bara är jag som berättar saker och inte han. Ibland känns det mest som att han är "rädd" för att tala sanningen för mig...
Doktor i statskunskap vid Åbo Akademi Thomas svarar
Hej!
Jag ska försöka mitt bästa för att ge dig ett bra svar, men dina frågor leder ganska naturligt in på en massa följdfrågor, men jag måste utgå från ett "pojkväns" perspektiv och din historia som du har skrivit den.
Det är bland det värsta som kan hända ett förhållande att man ljuger för varandra. Grunden i ett förhållande ligger ju i att man kan lita på varandra i vått och torrt, och man måste kunna utgå från att ens partner berättar allt för en som man behöver veta, men man måste även acceptera att ens partner kanske inte alltid berättar precis allting för en varje gång, kanske för att hålla löften man har givit åt sina vänner och dylikt. Sådant måste man kunna acceptera. Måste man gå runt och tänka att ens partner ljuger eller undanhåller viktiga saker är det helt förståeligt att man inte mår bra och så ska inte ett förhållande fungera. Man måste dock utgå från att det finns vissa delar av ens partners liv som man inte ska lägga sig i, alla behöver en viss frihet. Frihet under eget ansvar och inom förhållandets gränser. Vi pojkar tycker ju heller kanske inte alltid om att prata om allting som händer i ens liv, vet förstås inte hur din pojkvän är, men baserat på din text låter han som en typisk kille ur den aspekten.
Det att du har kollat på FB och SMS är kanske inte heller riktigt okej, tror inte heller att du skulle tycka om ifall han gjorde det samma mot dig. Dock är det helt förståeligt ifall han förut har gjort "oförlåtliga saker" mot dig tidigare, då blir det natuligt att man är
extra misstänksam. Misstänksamhet leder dock oftast till avundsjuka, vilket leder till gräl, vilket leder till mera gräl. Det blir ofta en ond cirkel som tyvärr inte går att komma ur förräns man lägger alla korten på borden. Det kan förstås vara så att han är "rädd" för att tala om sanningen för dej eftersom du tidigare, som du säger, har varit lite av en bitch mot honom. Sånt brukar hänga kvar en stund, gamla sår läker inte så snabbt för oss pojkar heller. Säkerligen har han också skuldkänslor för det han gjorde för ett år sedan, och väljer därför att inte göra dig orolig ifall det nu är så att han har varit i situationer som skulle ha kunnat leda till att du blir svartsjuk, fastän det inte skulle ha funnits orsaker därtill. Svårt för mig att spekulera i.
Alla förhållanden går som sagt upp och ner och ibland är det helt på sin plats att rensa luften riktigt ordentligt. Bära eller brista, men man kan inte gå runt och vara konstant misstänksam. Det äter upp en inifrån. Om man inte kan prata med varandra försvinner en viktig del av förhållandet, eftersom ens partner borde vara den som man kan dela allting med, lite av en bästa kompis. Jag rekommenderar att du antingen försöker lära dig att lita på honom igen, ger honom den frihet han kanske behöver känna och ger honom det förtroende som jag tror att han behöver för att han ska öppna sig för dig på eget bevåg och börja berätta saker igen. Frågar och tjatar du på honom får det istället motsatt effekt är jag rädd. Ingen tycker om att känna sig övervakad. Knappast du heller. Ibland måste saker och ting få ta sin tid.
Andra alternativet är som jag redan har skrivit att du helt enkelt lägger korten på bordet, berättar hur du känner, vad du har gjort
angående SMS och FB och be om att han delar med sig av vad som händer i hans liv eftersom att du bryr dej, hur liten sak det än kan vara och berättar att du inte vill vara en flickvän som måste spionera på sin pojkvän. Det går en stund att leva i ovisshet, vara svartsjuk och misstänksam, men till sist rinner bägaren alltid över. Det är kanske bäst att ta tag i problemet så länge det fortfarande går att rätta till. Hoppas jag har uppfattat din historia och dina frågor rätt och att detta i alla fall var till en liten hjälp.
Mvh,
Thomas
2 Kommentarer
Samma skrivare som ville reda ut några saker 19/12/2013 1:03pm (11 år sen)
Hej, tycker inte det kanske var så mycket till hjälp då saker och ting inte stämmer i svaren som i texten. Jag skrev "fått" titta på facebook och sms, vi är helt öppna med både facebook och sms, får han ett sms så kan han säga kan du kolla vem det är ifrån och så vidare. Så jag har faktiskt ALDRIG snokat i hans saker. Vilket tydligt står i texten ovan.
Nästa grej om facebook är att han varit ute med ett gäng och sen kommer hem och säger att han var ute med grabbarna, sedan får jag se på facebook (då vi har gemensamma vänner) där folk lagt upp bilder där han är taggad och då är det tjejer med på bilden, han har alltså ljugit för mig.
Sen så är det inget som börjat nu med att han ljuger eller väljer att inte berätta saker, han har aldrig berättat något för mig, inte ens innan jag kom på att han ljugit ganska ordentligt för mig. Och då var jag ingen bitch utan en tjej som svävade på små moln som trodde sig ha bästa pojkvännen, vilket sen visa sig vara fel då han hade ljugit från dag ett i vårat förhållande.
Det är han som är avundsjuk av sig, jag tränar med ett gäng blandat med tjejer och killar och varje gång är han tjurig när jag ska iväg, bara det att jag berättar ju allt om vad som händer vilka som är med och så vidare, vilket han inte gör.
hälsar ungdomsinformatören Liselott 19/12/2013 4:09pm (11 år sen)
Hej igen!
Ska lägga till lite till Tomas´svar också på basen av din kommentar:
Hm, jo, ibland så läser vi frågorna snabbt och missförstår kanske - precis som när två människor talar med varandra så kan tankarna hinna rusa iväg och så ger man respons eller råd på basen av "fel" fakta. Därför var det bra att du skrev in igen och förtydligade - visst är det bra med den nya kommentar-möjligheten :)
I mina öron låter det som ni överlag i ert förhållande har lite problem med både tillit-förtroende och svartsjuka. Det är bara min gissning, men det skadar nog inte att gå och läsa allt det vi redan skrivit om Parförhållanden här på Decibel (Information -> Kärlek&sex). Där finns femitelva tips på hur man bygger en starkare tillit och mera förtroende i förhållandet - för det är så lätt hänt att både misstankar och misstro slår rot som ogräs i förhållandet. I värsta fall får det hela förhållandet att frätas sönder. Detsamma gäller svartsjuka - men svartsjukan bottnar faktiskt också oftast i just problem med tilliten och förtroendet.
Precis som Tomas skriver, så måste man inte berätta allt för varandra i förhållandet, eftersom det att ha "ett eget liv också" berikar själva förhållandet. Men ibland kan det hända att det inte bara är exempelvis problem med tilliten-förtroendet som gör att man har svårt att låta den andra leva sitt eget liv också, det kan dessutom ha sitt ursprung i de grundläggande inställningarna man har till hur kärleken borde fungera. Vilka förväntningar man har på varandra och på förhållandet. Även om det här står det under Parförhållandet - så läs hela paketet!
Och slutligen är vi bara människor. Det kan hända att även den bästa av oss tänker "småsinta" tankar i stil med "jamen om h*n ska övervaka och ha rätt att veta allt jag gör, så då ska jag väl få ha samma rätt i hennes/hans liv...?", "h*n ska minsann inte få bestämma över mitt liv, så jag säger inget om vart jag far och med vem"... "kanske vårt förhållande egentligen är dåligt och h*n olycklig och då kanske h*n far med någon annan..." och de här små missbelåtna, misstänksamma, envisa och själviska tankarna föder ännu fler tankar av den sorten tills det blir en enda ond cirkel av alltihopa. Det kan vara lite jobbigt att bryta de här tankemönstren, speciellt om de pågått så länge att man är van vid misstron och missunnsamheten, men det går nog. Framförallt om man verkligen VILL! De flesta förhållanden som man verkligen vill rädda, så går att rädda.
Så, läs nu det jag rekommenderade - och var ärlig inför dig själv när du gör det. Ingen av oss är perfekt och det krävs nästan alltid bådas deltagande för att skapa problem. Men alla kan vi lära oss, inse sanningar, bättra oss och bli bättre partners bara vi vill. Fråga sedan igen ifall det inte börjar reda upp sig. Okej?
Och stoooooooor kraaaaaam,
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar