Kär i två men är i förhållande

Hej!

Först: förlåt, förlåt att du fått vänta så! Här är det full show med en massa föreläsningar och förberedelser för KnowHow-mässan och... ja, ingen ursäkt, men ibland räcker vi inte riktigt till... Och ditt svar var ju inte heller något knattra-ner-på-10-minuter, utan kräver lite mer genomtänkande.

Kanske din situation har förändrats sedan du skrev in till oss? Skriv isåfall in som kommentar på din egen fråga, så går vi vidare från det sen. Ibland sker ju saker och ting snabbt. Kanske för att man plötsligt är redo att ta ett beslut, kanske för att man på något vis kommit till slutet av tankarna och ser allt tydligare, eller så kanske för att ens pojkvän (i ditt fall är även den andra killen möjlig) gjort eller sagt något som fått livet att helt byta riktning. Men jag svarar nu utgående från det du skrev - och utgående från eget huvud, allt jag läst (tex relationspsykologi), hört (föreläsningar, kompisars erfarenheter mm) och själv upplevt. Kanske någon annan skulle resonera annorlunda, men så här funderar nu jag:

Att helt sluta ha sex i ett kärleksförhållande brukar vara en rätt betydelsefull indikator på att allt inte står rätt till. Visst, det är möjligt att älska varandra utan att ha sex tillsammans (och det är vanligt att det blir väldigt glest mellan gångerna tex när man har småbarn). Men om man tidigare haft sex och den delen plötsligt är borta, så är det troligt att förhållandet gungar rätt allvarligt, att det blir eller blir ännu mer obalans i förhållandet. Hos ett par kan det säkert finnas många olika orsaker till varför den ena inte längre vill, och jag säger inget om hur "rätt" eller "fel" dina orsaker var, bara att jag nog gissar att förållandet åtminstone nu är obalans, oharmoniskt - och det är mycket det som fräter, får förhållandet att kännas obekvämt.

Förstod jag dig rätt att han nog vill ha sex, men du vill inte ha sex med honom? För att han ville oftare än du och för att det fick dig att känna dig mindre värd? I ett förhållande är det i sig vanligt att man har olika mycket sexlust, kanske som person, kanske i perioder, kanske på grund av vad man känner just då för den andra eller för hur ens liv ser ut i allmänhet. (Läs mera om det här under Parförhållandet - Sexualitet sedan när du är klar med svaret här). Det är inte lätt att kompromissa, inte lätt att komma till något slags mellanting och göra båda någorlunda nöjda med en viss aspekt i förhållandet. Och sexet brukar ju nog vara en stor del av ett ungt pars förhållande, det går inte att frånse. Riktigt krasst sett: förr var inte du nöjd och nu är inte han nöjd. Ni kanske älskar varandra så mycket att ni ändå inte vill avsluta förhållandet, utan tolererar obalansen någotsånär för den andras skull... Men ingen av er verkar må riktigt bra av det här heller?

Till på köpet kan det här med minskad sexlust kanske även bero på andra saker, så där allmänt sett. När man varit ihop ett bra tag, så är man helt enkelt inte så kåt på just varandra som förr - nyförälskelsen har svalnat till djupare, mera vardaglig kärlek och det påverkar nog sexlivet. Det behöver inte ske åt båda samtidigt, så det är inte så märkligt ifall den ena fortfarande vill ha den andra på samma sätt som förr, men inte tvärtom. Man kanske kan bli rädd när man märker att kåteheten inte längre är vad den var, tro att bara för att man inte vill ha varandra på samma sätt som förr, så kanske det betyder att man inte vill ha varandra alls. Så småningom kanske sexlusten också kräver lite ansträngning för att vakna, och då påverkas ens lust att anstränga sig mycket lättare av andra gnissel och grus i parförhållandet. Man blir inte så lätt sugen på sex med någon man är lite irriterad på, missnöjd med... Men igen, kompromiss är nog den enda vägen att gå, eftersom sexlust nog är något man själv kan uppmuntra att vakna - och igen, bara om man faktiskt VILL anstränga sig för den andras skull.

I mina öron låter det som att det fanns en obalans redan tidigare, för att hans fokusering på sex fick dig att känna dig mindre värd och du ogillade förväntningarna han hade på dig. Nu vet jag ju inte om det var för att han förväntade sig att du "ställde upp", om det var för att kvaliteten på sexet inte gav dig så mycket som du inombords skulle önska, om han var självisk eller utpressande eller tjatande eller om ni helt enkelt till personligheterna har olika mycket sexbehov? Vill du fortsätta i förhållandet, så är det här saker du och ni behöver fundera igenom. Absolut prata med varandra om - för ingen av er är tankeläsare. Är det något ni kan ändra på? Vad behöver ni och i vilken form och hur ofta? Går det djupare än så i förhållandet, alltså på respekt-nivå, eller handlar det enbart om sex? Är det exempelvis bara i sängen som du känner dig mindre värd? Hur kan ni kompromissa och komma överens?

För ingen av er kan diktera hur det ska vara, ingen av er ska ensam få bestämma om ert GEMENSAMMA sexliv, ja om hela ert förhållande. Ni är båda ansvariga för ert förhållande, ingen av er har rätt att ställa ultimatum eller hota med att göra slut eller liknande om ni inte får er vilja igenom. Kan ni inte komma fram till något som båda är rätt så nöjda med, så ska ni nog inte vara ihop. Så handlar det om något slags djupare maktobalans eller missnöje, så är det det ni behöver ta tag i och försöka hitta balans i igen. Då är bara sexet ett symtom, inte själva orsaken till era problem.

Att få känslor för en annan är dessvärre också rätt vanligt när man själv är i ett förhållande som man är missnöjd med på något vis. Se, vi träffar ju nog nu som då under hela livet andra personer som vi klickar för, blir lite förtjusta i eller tänder på. Men vi väljer alltid på ett mer eller mindre omedvetet plan om vi ska bejaka de här känslorna eller kväva dem i deras linda. Och mycket beror det då på huruvida vi är nöjda med det vi redan har eller inte. Älskar man verkligen sin partner och är lycklig och tillfreds, så blossar inga nyförälskelser upp - varför skulle de det? Men om man är en liten smula - eller väldigt mycket - besviken, otillfredsställd, irriterad, uttråkad, orättvist behandlad av osv den man redan har ett förhållande med, så kanske man tillåter sig att känna något för någon annan tänkbar kandidat som kommit förbi. Man kanske till och med matar de där känslorna, bland annat genom att jämföra de två typerna med varandra, tycka att det lite förbjudna är lite spännande, leka med tanken på hurudant ett liv med den andra kunde vara... Det låter krasst och kallt, men det här är ofta början på de nya förhållandena, de som först orsakade skilsmässor och separationer. Det är svårt, om inte omöjligt, tror jag, att krossa ett lyckligt och hälsosamt förhållande genom att bli kär i någon annan. Inget förhållande är såklart någonsin helt perfekt, men det finns djupare och grundare sprickor.

Och klart att det kan påverka att man inte vet hur det kommer att bli om man väljer att göra slut. Ni till exempel har varit ihop en lång tid med ungdomsmått mätt, ni har utvecklats massor under de här åren och ni är säkert rätt sammanväxta när det gäller era självbilder. Vem är du utan honom? Det kan kännas skrämmande att ens tänka tanken på att leva livet utan honom. Att överhuvudtaget vara ensam. Ibland känns halv-bra tryggare än frågetecknen.

Så kanske just jag skulle summera svaret på din fråga såhär: vill du täta och limma sprickorna (för det brukar nog vara möjligt), eller vill du köra kilar som sexstrejken ännu djupare ner i sprickorna? Vill du jobba på något som till största delen låter som en bra grej (ALLT verkar ju inte vara fel med din kille?) eller vill du pröva något nytt istället? Hur skulle du känna för den här killkompisen om han var singel? Hur skulle du känna om du var singel? Vilken känsla är starkare: att du är missnöjd som du har det nu med pojkvännen eller förälskelsen i den nya killen? Hur stor roll spelar rädslan för ensamheten? Tror du innerst inne att du vill reparera det du har? Tror du innerst inne att du helst skulle vilja byta och pröva den nya, om han skulle vara fri att nappa? Svara ärligt inför dig själv i alla fall - och så tar du mod till dig och samlar kraft att göra de förändringar som du skulle vilja göra.

Man är inte automatiskt expert på att ha ett förhållande bara för att man haft ett, vi är alla bara människor, kärlek är något man måste lära sig och aldrig blir färdiglärd inom och allt är alltid lite komplicerat. Men man måste nu bara ta ansvaret för sitt eget liv och sin egen lycka och de relationer man har med andra. Bära eller brista - men perfekt blir det aldrig. Fast det kan bli riktigt, riktigt okej också ;)

Lycka till <3 Hälsar ungdomsinformatören Liselott